Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 januari 1868, sida 2

spred sig från den blick han fästade på barnet äfven til henne. Hon smickrade sig dag från dag med hoppet, att vid bandet af den ömhet han hyste för detta hans hjerta skulle närma sig hennes. Emellertid hade hon icke förr börjat att till stärkande af sina återkommande krafter, hvarje dag före taga en promenad i vagn, innan hon fann att hennes make begagnade tiden af hennes frånvaro för att besöka sin son En dag träffade hon honom vid hemkomsten vid vaggan, nedlutad och jollrande med den lille. Då han såg henne inträda, reste han sig upp och ville lemna rummet. — Hvarför flyr ni mig? — frågade prinsessan med mildhet. — Böra vi icke tillsamman glädja oss öfver vårt barn och låta det se sig omhuldadt af vår gemensamma kärlek. — Jag kom hit för att se min son, och sedan det är gjordt, är ändamålet med mitt besök vunnet. — Ni har då intet ord att säga hans moder? — Jag har redan dröjt längre än jag ämnat. Jag måste göra en timmas ridt före middagen — och med dessa ord gick han tvert ur rummet. Prinsessan såg efter honom och tårarne stego henne i ögonen. — Sådan är hans ömhet mot mig, hans gemål och hans sons moder! Den nedri ... Nej, nej! Icke detta ord öfver din fader! — afbröt hon sig, tagande den späde i sina armar. — O himmel, hvilken tyngd har du icke bundit vid de pligter du ålagt mig arma?! — Och hon gret bittert. Smärta öfver de svikna förboppningarne om hennes gemåls förändrade uppförande och de ständiga förödmjukelser hans likgiltighet och köld beredde henne jemte den hjertats strid hon mot sin böjelse för Königsmark hade att utstå undergräfde hennes lugn till en grad, som verkade högst menligt på hennes helsa. Under den följande vinterns lopp visade hon sig blott sällan vid hoffesterna och kände sig nästan glad att i sin svaga helsa ega ett giltigt skäl att undandraga sig dessa nöjen, som så ofta voro sårande för hennes finkänslighet och som med sin lösa halt hade så litet värde för ett sinne sådant som hennes. Under dessa förhållanden kände hon att fortfarandet af Königsmarks tätare besök och hans nästan dagliga åsyn skulle blifva en farlig stötesten för det samvetslugn, hvari hon fann den enda trösten mot sina lidanden. Hon mottog derför mera