F. T-s CE UÅnLY )ÅIIULIES ÖIYCTOCIYAuL af is. En half timme derefter märktes folk i en båt komma från Mellsten, arbetande sig igenom den svagare isen invid land, sedermera dragande båten öfver den fasta isen ut till fartyget. Man erfor då af dessa, att de utgjorde 9 man såsom besättning, och att kapten Söderström vore befälhafvare på det öfvergifna fartyget, briggen Aura, hemma på Åland och från Grimsby destinerad till Stockholm med last af stenkol, samt att de i trenne dagar under köld och snöyra vistats med ett ganska litet proviantförräd på den nyss omnämnda obebodda klippan. Kaptenen ansåg fartyget vara nästan till spillo gifvet, men lotsarne trodde dock, att om vädret blefve godt, kunde något uträttas, hvaremot vid första storm, från hvad håll den än komme, det ovilkorligen måste gå förloradt. Kapten S. erbjöd lotsarne 4,000 rdr för fartygets räddning, men de ansågo sig som kronans folk ej ega rättighet att ingå på något ackord, väl vetande, att sjölagen är tydlig i dylika fall. Kaptenen föreslog, att två aflotsarne skulle stanna ombord å fartyget med några af besättningen, under det han och resten af folket ginge i land öfver Bedarön med ekstocken. Lotsarne kunde ej ingå härpå, emedan, i händelse af oväder, deras enda räddning berodde på den medhafda ekstocken. Fartyget öfvergafs då, emedan besättningen ej ville ensam qvarblifva ombord. Den båt. besättningen medhatt, fastgjordes vid fartyget, och alla gingo i land-vid Bedarön, der besätiningen inhystes i byarne. Deras kistor och proviant hade förut blifvit ilandtagna och qvarlemnade på klippan Mellsten. Manskapet från Landsort intog på gården Fagervik, men J. R. Åman afgick hit med uppdrag att anskaffa så mycket folk, som vi kunde undvara. Kaptenen uppgaf sig afresa till länsman eller tullkammare för att afgitva protest, men trodde sig vara åter tillbaka på natten. Julaftonen på morgonen tillspordes besättningen af lotsarne, om de ville åtfölja dem om bord, men de svarade nej. Detta svar kan beklagligen för dem hafva menliga följder, enligt Jölagens tolkning. Lotsarne tillsade då bonden Söderberg, att, då kapten S. ankomme till Bedarön, han måtte skaffa honom en annan ekstock och vara honom behjelplig att utkomma till fartyget, om han så ästundade, hvarefter de med samma ekstock som föregående dag begåfvo sig ut till briggen. Fartyget befanns då i samma läge som föregående dag. Lotsarne började med att losshugga den is, som hopat sig kring fartygets sidor, och gjorde en ränna till ungefär en half fartygslängd framför dess bog, till klargöring för hemvindning af ankrarne. Middagstiden anlände kapten 8., åtföljd af sin styrman, från Bedarön, gående på isen. Oförvägna sällar! Isen var ytterst klen. De medhade ej någon isbill, ej en stake en gång, blott en liten tågstump — och hvad skulle de göra med den? Draga hvarandra upp i fall de gått ned sig?! Beklagligtvis hade kaptenen ej kunnat förmå Desättningen att medfölja, ty lotsarne hade nu gjort klart att hemtaga ankrärne. Alla hjelptes dock åt med vindning i spelet, tilldess kettingarne ,,togo styft. Fartyget låg fast i isen, och vidare kunde ej den dagen åtgöras. Kapten S. frågade derefter lotsarne, om de ville gå i land till Bedarön, men de svarade, att de stannade qvar med sin ekstock, afbidande hjelp från Landsort. Med sitt naiva skärgårdssätt anhöllo de hos kaptenen att, i händelse något olyckligt inträffade, få taga hvad de kunde oehöfva af den proviant, som besättningen medrort till det närbelägna Mellsten! Att kapteDen härtill lemnade sitt tillstånd var naturligt — liksom om de ens behöft sätta sådant i fråga! Månne engelska bergare betett sig på dylikt sätt? Kaptenen och styrmannen gingo då i land ensamme. De båda lotsarne, tullvaktmästaren och telegeafisten beredde sig derefter till firande af Julaftonen. Och hvilken Julafton! Hvilken situation på denna högtigsafton! I norr minst en half mil genom is och snö till någon mensklig boning och i söder — hafvet, dit en frisk nordan skulle hafva drifvit af med dem, om isen börjat tränga på. Hvilken Julnatt väntade dem! — Dock, man gjorde sig det så beqvämt som möjligt. Sedan man pumpat fartyget läns för att förvissa sig om, att man ej komme att sjunka i det kalla djupet denna Julnatt, sopade man rent i den på däck stående ruffen. Man saknade visserligen granris till golfvet på Julqvällen, men det fick väl passera detta förutan. Kapten S. hade lemnat fram strykstickor och ljus, riktiga stearinljus, och den mörka natten omgåfvo dessa fyra djerfva män, som, aflösande hvarandra med vaktgöring, hoppades på Försynens bistånd, att ej denna natt luften skulle uppröras af storm och snöyra. Julljusen brunno hela natten i ruffen, vakt om vakt aflöste de hvarandra på däck, betraktande de klara ljusen på himlahvalfvet, och ingenting olyckligt träffade dem. Juldagen kom med vackert väder. De fyra männen nedhöggo is från tackling och segel, från gångspelet m. m. Klockan 8 på morgonen ankommo två öppna segelbåtar, som härifrån blifvit utsända, yttre vägen till fartyget, medhafvande manskap och verktyg. Man högg upp isen rundtomkring och för-om fartyget. Man började att vinda i spelet, och fartyget gick för-öfver. Kl. 1, 11 anlände kapten S., medhafvande sin besättning. Lotsen Å. G. Åman öfvertog då ledningen af räddningsarbetet, och det beslöts, efter någon öfverläggning, att fartyget skulle tagas ut till sjös, för att om möjligt få det in till Herrhamra, i stället för att insåga det mot närmaste land, i hvilket fall lasten måst, för fartygets bergning, till en del utkastas i anseende till det grunda vattnet uti dervarande närmaste nödhamn. Man ville dock försöka det yttersta för att rädda både fartyg och last, i anseende till deras dyrbarhet). Bud sändes åt land efter ännu mera manskap, och denna dag hann man hugga ej mera än en ränna af 11, gång fartygets längd. Annandag jul anlände ytterligare 17 man från land. Ishuggningen fortsattes till yttre iskanten, der man för natten qvarlemnade ett band af en balf fartygslängd för att hindra lös is att inkomma i rännan under natten. Den 27 Dec. var vinden frisk af NNV. med klar luft. Klockan 3 på morgonen lättades anlra ankaret af besättningen och ett par af lotsarne. Arbetsmanskapet öppnade återstoden af isbandet. Fartyget uthalades genom rännan, och segel sattes. Kurs styrdes på farvattnet vester om skäret Wiksten och vidare söder om skäret Gumman, hvarefter man lovade upp till nära skäret Skorfvan, derivnanför fartyget kördes fast uti isen klockan 11 förmiddagen. Varp utfördes derefter på isen, som tillät fartygets invindning för varpet omkring ett par kabellängder. Den 28 Dec. ankommo ytterligare 46 man arbetsfolk från Jand. Sågning och upphuggning af isen fortsattes in till ankarsättning vid EspskärsHaten. Den 29 Dec. anlände 18 man, deraf 10 från Torön. Man fortsatte med att hugga ränna i isen till kl. 11 f. m. då den sedan dagen förut rådande ONO. stormen, i förening med snötjocka, tilltog och genom sjöhäfning bräckte isen rund fartyget. Man måste nu fälla ett ankare, för hvilket fartyget efter hand ,,såg upp. Nästan allt af det för dagen legda manskapet gick dessförinnan i land på isstyckena. Man utskickade! bräder från Krokskär för att dermed bekläda farygets bog. I skymningen fälldes äfven det anIra ankaret. Den 30 Dec. var man endast sysselsatt med att latta ankrarne och arbeta fartyget genom isen, tlls man med detsamma ankrade utanför skäret I I Soparklubben, med stäfven emot fast is. Vyårsaftonen eller i dag fortsatte man på morsonen med sågning och upphuggning, tilldess fartyget kom innanför Soparklubben, hvarefter det örtöjdes med ett ankare för-ut och 2 kettingar ikterut fast i land, der det nu ligger och kan