Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1868, sida 3

En julhelg i Stockholms södra skärgård. (Bref tin Nya Dagligt Allehanda.) Landsort den 31 Dec. 1867. Med vår 13 mil i nord och syd långa samt en knapp! !s mil i ost och vest breda ö har väl ej någon at Nya Dasligt Allehandas läsare gjort bekantskap ann-t än i egenskap af djerf badare, som tycker om riktigt salt vatten och frisk luft, af hvilka elementer vi hafva att bjuda i öfverflöd. Vi lefva härstädes ett föga händelserikt lif, och då något anmärkningsvärdt inträffar, hvilket ofta ej förekommer på åratal, räkna vi alltid tiden i så och så många veckor eller månader efter den och den händelsen. Sålunda förflöt en ganska rundlig tid efter den minnesvärda törnen med ångfartyget , Blekinges jernstäf emot vår granithårda klippa, som gjorde ej allenast Landsort, utan åfven hela Sverge beryktadt, innan något nytt inträffade härstädes; ty den tillplattade och bucklade stäfven utgjorde på Londoner-expositionen det amplaste vitsord om det svenska jernets seghet. Vårt samhälle är ej stort. Det består af lotsar, tullvaktmästare, fyrpersonal och fiskare; och ståndspersonerna äro lotsåldermannen, fyrmästaren och tullkammarens tjensteman, hvilken senare dock bor på det 12 mil norr om belägna Herrhamra på Torön. Vegetationen på ön, eller rättare sagdt klippan, är liten eller ingen. Ej underligt då, om hela befolkningen tyckes hafva tagit intryck häraf. Den har ett maserlagdt utseende, som om den genomgått Bantingska kuren. Ett undantag finnes dock, och det är den lilla, klotrunda fyrmästaren, som är en riktig kontrast mot den magre lotsildermannen. Man påstår, att orsaken dertill är den mängd feta sjöfåglar, som under nätterna med ilande fart ränna emot lanterninrutorna i fyren och om morgnarne ligga döda på altanen, hvarifrån de hemtransporteras till fyrmästarens kök. Men skämt åsido! Svårt är här att lefva, ty, som jag nyss sade, vegetationen är nästan ingen och allting så när som på fisk måste köpas. En enda ko lär finnas på ön, och den tillhör lotsåldermannen. Det är derför oczså, som man ofta hör lotsbarnen, då de svärma omkring stränderna, ropa: Se, der kommer kon! Och på denna ko kan verkligen lämpas skärgårdsskaldens i Sandhamn lyckliga ord: Bland starrgräs och tunnsådda blader Der vandrar en kossa, min själ! Får hon ingen hjelp af Gud Fader, Så svälter hon säkert ibjäl. Men det var ju om julhelgen här i skärgården, som jag skulle tala. I, som ären vana vid edra af präktiga julljus upplysta rum, vid bord, fullstaplade med julbröd, bullar, pepparkakor, vid den oumbärliga lutfisken och julgröten, julgranen och slutligen, som desert, julklapperne, tron ej, att I i detta bref skolen få en skildring af sådana saker, som I tusen gånger hört förut. Nej, det är om något annat, som inträffat denna julhelg, och från hvilken händelse vi komma att datera vår närmaste tidräkning — alldeles som tiden närmast efter då Blekinge försökte att omhvälfva vår oomkullrunkeliga klippa. Dagarne före jul beredde vi oss att i vår enkelhet och anspråkslöshet fira denna helg, och man reste kors och tvärs, ja till och med till Stockholm, ej för att köpa julklappar, utan för att komplettera sitt matförråd för vintern. Vi hade nyss återkommit från våra resor. Storm och snöyra hade varit våra reskamrater, och de följde oss äfven hem. Vi sågo inåt skärgården åt Dalarö-leden till. Snöyra mötte våra blickar. Vi spejade till sjös. Bara snöyra. Stormen piskade våra fönsterrutor. Många dagar hade förflutit, sedan någon stackars seglare observerades på det oroliga hafvet. Natten var ytterst stormig, och morgonen den 19 December randades under samma ONO. storm, hvarmed dagarne förut trakterat oss. Hvem kan tänka sig vår häpnad, då vi fram på dagen, sedan tjockan gifvit med sig, från utkiken fingo se ett fartyg ligga till ankars nästan midt i segelleden till Dalarö i rigtning någet vesterut bortom skäret Måsknufven! Hvad var att göra? Dagen var för långt framliden att kunna uträtta något, och man måste afbida följande dags inbrott. Måtte blott ej snötjocka hindra vårt företag, tänkte vi, att kunna bistå dessa olycklige — om några sådana funnos ombord på fartyget. Snötjockan infann sig ej, och den 20 December på morgonen afseglade lotskuttern härifrån, men måste för drifis återvända. Fem lotsar afsändes derför att landvägen öfver Järflotalandet söka komma ut till fartyget; men isen satte då med fart längs landet för en hård NNO. blåst, så att det för dem var omöjligt att uppnå fartyget, hvilket började drifva för isens påtryckning. Fartyget var tätt omslutet af isen och stannade slutligen mot ett fast isband omkring 5 kabellängder i NNO. från den obebodda klippan Mellsten. Lotsarne måste med oförrättadt ärende återvända hit. Den 22 Dec. på morgonen afgingo lotsarne A. G. Åman, J. R. Åman och F. T. Åström öfver Torön och Järflota till Bedarön, dit de på afto