Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1868, sida 3

vväanue UC naringsirIinetens IHIOTAn0dC nar, SoIIU 9Å kant är, i många afseenden omgestaltat förhällandena i värt land. Det är isynnerhet anmärkningsvärdt att bönder under den sednare tiden kastat sig in i affärslifvet, äfven i de mera äfventyrliga brancherna, med en kraft och en framgång som i sanning äro förvånande. De största spanmålsaffärer, som förekomma i vår ort, bedrifvas sålunda af bönder, bland hvilka Sven Jonsson i Winslöf och Nils Bengtsson i Önnestad äro de mera framstående. Den förre har låtit uppföra spanmålsmagasiner på icke mindre än fyra särskilda ställen, nemligen i Kristianstad, Winslöf, Hessleholm och Ousby. Han drifver derjemte en ganska stor trävaruhandel och hans omsättningssumma för sistl. år lärer uppgå till högst betydande belopp. — Sven Svensson i Hästveda , gör i bränvin, och har småningom genom lyckade spekulationer och ett redbart uppförande uividgat sin rörelse ända derhän, att han numera öfverträffar, eller åtminstone täflar med de största bränvinsfirmor här på platsen. Såsom ett bevis på hvilket förtroende den mannen åtnjuter, må nämnas, att då han sökte erhålla ett större kreditiv i ett af våra penningeverk hela församlingen på allmän kyrkostämma beslöt att gå i borgen för honom. Sådana förhållanden äro anmärkningsvärda tidens tecken och tyda på att allmogen, bland hvilken för icke längesedan begäret efter njutningar och ett öfverdådigt lefnadssätt på ett betänkligt sätt började intränga och skörda det ena offret efter det andra, numera höjer sig till en alltmera oberoende och : inflytelserik ställning. — Ystad den 13 Januari. Väderleken har en längre tid bortåt varit ganska blid och lugn; ingen nederbörd har egt rum och thermometern har oftast visat på nollpunkten. Slädföret norrochå: österut skall vara någorlunda godt, men på sta-J dens gator är det trögt och snart uppslitet. — Hernösand. Kyrkligt. I Hernösands-Posten läses följande insända uppsats: I början af 1867 års riksdag framlade en representant för Göteborg ibland andra motioner äfven en, som föreslog helgedagarnes reducering till söcknedagar; frågan vann i början så ringa sympati, att man hardt när genast laggt motionen ad acta såsom ett försök till angrepp på religionen, men fromleriet fick dock maka sig så pass mycket åt sidan, att motionen fick tränga sig igenom till behandling i vederbörligt utskott. Derifrån återförpassades den till kamrarne, försedd med utskottets misstroende-votum, hvilket godkändes af kamrarne efter en liflig debatt, som tydligen lät förmärka, att förslaget på ganska kort tid fått ett betydande antal anhängare. Någon mening för eller emot den ifrågasatta reduktionen kommer här icke att uttalas, emedan nästan allt hvad som derom kan sägas mot eller med, är afs. andra redan sagdt och omsagdi. Här vill man endast uttala den förhoppningen att, om samma motion ännu en gång förekommer till behandling. och då möjligen får plurima vota för sig inom kamrarne, det triumferande partiet har så mycken fördragsamhet med dem, som hysa den motsatta åsigten, ait den offentliga gudstjensten på helgedagarne icke rent af förbjudes, utan fortfarande må åligga presterskapet att förrätta, så att en och hvar må lemnas ostörd i tillrälle att följa sin örvertygelse). Skulle det ölverlemnas tilll: hvarje prestmans fria val att förrätta gudstjenst på andra darar än Söndagarne, så har man att med tiden förutse gudstjenstens ständiga inställande på de gamla helgedagarne, ehura uppbyggligt presterskapet ännu höres yttra sig i frågan om helgedagarnes indragning. Herrar clerici hafva visserligen högt och ifrigt motsatt sig helgedagarnes indragande, då förslaget derom väcktes af en laicus, men deremot är det icke sällsynt att se en clericus inställa gudstjensten på Söndag, utan att sjukdom dertill givit anledning. Sådan anstötlig-; het inträffar icke gerna i smärre pastorater, men j ; . väl i de större, som utgöras af flera socknar, och ligger således kyrkans prelater till last. Utan tvitvel tillhör det hvarje biskop att inom sitt stift motarbeta och utreta ett sådant oskick, men för att kunna fullgöra detta sitt åliggande måste han hafva kännedom om att oskicket eger rum. Sannti är, att vid visitationerna tillfälle är i sådant hänseende beredt, men — man tiger af undfallenhet. i Den bör dock icke sträckas allt för vida, och ; alltför vida har den blifvit utsträckt när man tiger : — och samtycker — att gudstjensten vanvärdas af den, som det ålieger att dervid i första rummet upprätthålla ordningen. Att åberopa, såsom : skäl för messfall, prestbristen, är väl vanligt, men icke giltigt, ty om icke lögnens herre talar igenom vår tunga, så måste vi erkänna hvar och ens förpligtelse at: uppfylla de skyldigheter man sig åtagit, och synnerligen då derföre åtnjutes så rundeligt tilltagen godtgörelse som den, hvilken upp-t bäres af kyrkoherdarne uti de större pasteraterna, hvilka utgöras af flera socknar. Förgäfves må) man söka anledningen till prestbristen, som verk-t ligen låter sig på ett sorgligt sätt förmärka, uti! någon mer och mer tilltagande liknöjdhet för det st ädla religionslärarekallet, såsom man ofta är i tillfälle att höra kyrkans prelater påstå, ehuru de böra vara inom sig fullt öfvertygade, att ingen S med verldserfarenhet och menniskokännedom låter å 0 t 0 d 1 sig rilseledas af ett sådant svepskäl. Mera sanningsenligt uppgifves såsom orsak den mängd utvägar, som staten på sednare tider beredt unga studerande män till bergning, och trängseln på den clericala banan för ernåendet af en anständig bergning är den öppendagliga orsaken att mången, rikt af naturen begåtvad, ötvergifver all tanke på kyrkans tjenst. Regeringens försök att afhjelpa prestbristen — nemligen på prester i de lägre graderna — kan aldrig leda till dess botande, då man söker åstadkomma densamma igenom 8 församlingens ökade betungande med afgifter till komministrarne, men deremot är mycket att hopu pas af det föreslagna ökandet af pastoraternase antal igenom klyfning af de större. Men dettajs bättre förhållande inträder först efter en half mansålder, emedan under nuvarande innehafvares g tid pastoratet måste vara tillför pastorernas skull.! Men deraf bör icke få följa att gudstjensten mä U få åsidosättas, såvida religionsvärden icke skallld betraktas och behandlas i främsta rummet såsom t en ekonomisk angelägenhet, hvarpå en individ är den vinnande och hela den öfriga församlingenS tappande. Icke kan man förundra sig öfver atti den aktning, som menige man hyst för sin kvrko-A herde, så småningom bortdunstar, då t. ex. denne under loppet af mera än 10 års tid fortfarande låter messfall inträffa gång efter annan i en annexl församling, som enligt särskildt åtagande utgifver förhöjda löneförmåner till kyrkoherden emot den-e nes förbindelse att der förrätta eller låta förrätta gudstjenst hvarje Sönoch helgedag. Moderförsamlingen vill icke heller se den allmänna gudstjensten der inställd, t. ex. på Juldagen, om än l den infaller på en Tisdag, lika litet som man är ( belåten med att gudstjensten hålles på Lördagen i 1 stället för Söndagen, alldenstund församlingen åt1 minstone icke är bekajad med några mosaiska tendenser. Lägger man till detta, att kyrkoher-4 den reser bort och uppdrager åt en i f att emot en ersättning af 2 a 3 r 1 allmänna gudstjensten. kyrkotagning och jor l så kommer man i sammng p kar och betraktar denne 1 Mammons men icke Guds i nom sjelf på ordet, at: ing Ett sådant sätt att det här påpekade, tor vida kyrkolagen icke tillstådjer sådant, hvilket vi dock våga betvifla, och hor as vi att Ilernösands stifts högt aktade biskop tager narmare reda på och för framtiden stäcker sådant öfvermodigt oskick, så framt vårt tvifvel om dess behörighet är befogadt. 2 e prestrigd förrätta den!