Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1868, sida 2

— Jag tackar er, men en flykt skulle vara ett halft er. kännande af en brottslighet, hvartill jag icke vet mig vars skyldig, och hvars beskaffenhet, enligt den erhållna varningen tycks vara beslägtad med det låga och föraktansvärda. — Ni talar ur en ton, sådan jag väntade att få höra der från edra läppar! Derför vill och skall jag icke tillåta er fly skulle det än hända, att jag en vacker dag stucke er värjan genom lifvet. Men det får ni förlåta mig för den vänskap, som icke kan tåla att ni skall bära skulden af ett brott, som af en prins blir namnlöst, men af er ett skurkstreck. — Hvarje ord ni säger ökar min förvåning! — Hvari skulle väl min brottslighet bestå? Den måste väl ha en bestämd form? — I det fallet antager jag eder möjligheten af eder omedvetenhet eller rättare omöjligheten af er medvetenhet. Hörde ni icke på balen, i går, något hviskas om ett armband, prinsessans, som skulle förkommit. — Jo visst, och helt mysteriöst, men ingen tycktes dock ha reda på saken. — I dag ger man er skulden för denna förlust. — Mig? — sade Königsmark och bleknade. — Denna beskyllning, min prins, ligger utom gränserna af ett passande skämt. — Och ännu mer af ett trovärdigt allvar, hvartill man velat göra den. Detta armband fanns bland de juveler, hvarmed kurfursten behagade begåfva sin sonhustru, och hvilka han uppdrog åt er att tillställa prinsen, för deras öfverlemnande till sin brud, och för hvilka ni således varit enda mellanhanden mellan de begge furstarne. — Rättvisa himmel! Huru skall jag förstå detta? — Ni, min grefve, skall ingenting förstå utom det, att det vore ett oförlåtligt oförstånd af er att visa er göra det. Om jag icke tilltrodde er så pass mycket förstånd, skulle jag låtsat mig vara lika renonce derpå, som ni måste synas vara, och jag skulle aldrig haft min hand med i detta spelet, aldrig! — och prinsen slog Königsmark, skrattande på axeln. — Ni bringar min förvåning till det yttersta, liksom min nyfikenhet.