Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1868, sida 2

.AiAi — —— ——— — Också om jag förklarar mig för er fiende, er oförson lige fiende? — ÄHvarigenom har jag gjort mig förtjent af denna olycka: — Derför att jag hatar, eller rättare, bör hata er. — Min prins, ni är ädel och ni kan icke straffa mig mec ert hat utan att jag förtjenat det och utan att lemna mig tillfälle till förklaring öfver edra anklagelser. — Nå väl! Er okunnighet skall genast skingras! — sade prinsen, i det han framräckte prinsessans bref. Königsmark genomögnade det. En purpurrodnad öfverflög hans ansigte, men prinsens närvaro bjöd honom dämpa hvarje utbrott af sina i rörelse satta känslor och under sjelfbeherrskningens makt dölja hvad som inom honom föregick. Prinsen betraktade honom stadigt och sade: — Nå, min käre grefve, förstår ni? — Icke det ringaste, min prins. Prinsen skrattade. — Ni tror mig enfaldig, men akta er att jag ej derigenom tror er så mycket listigare! — Och han räckte Königsmark det bref han sjelf af prinsessan erhållit. — Kanske ni ännu vill låtsa icke förstå mig? — frågade han, då Königsmark genomläst det. — På min heder! — På er heder? Ni inbillar er kanhända att jag skall finna mig smickrad af att spela förtrogen mellan prinsessan och er? En intressant rol i sanning! Nej, vid min vänskap vill jag svärja er mitt hat, min käre grefve. Königsmark stod några ögonblick stum af förvåning och en hemlig förtjusning. — Er förlägenhet förråder er! Ni är törvunnen till brottet att stå mig i vägen hos prinsessan. Ni kan icke neka det. — Skämt eller allvar, min prins, så tillåt mig upplysa er om, att det förtroende hon visar er är af ett oändligt mycket högre värde än det medlidande hon tycks ega för en oskyldigt lidande, som, för hvilket brott man än behagar beskylla honom, är oförtjent af sitt öde. — Och härvid gaf Königsmark, med ett sken af lugn, prinsen sitt bref att läsa. — Fly? — log prinsen vid det han återlemnade det. — Jag kunde möjligen skaffa er på flykten, om jag ville.