Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 januari 1868, sida 1

ber er icke bevara det förtroende jag härmed skänker er, ty ville ni förråda mig, icke skulle ni hindras af min bön. Med en systers tillförsigt. Sophia. När hon förseglat detta och försett det med utanskrift till prins Karl, kallade hon Anna, som bäfvande och med darrande steg inträdde. — Min kära Moltke, sade prinsessan med mild röst och räckte henne sin hand. — Om jag icke bedrar mig, är du mig af bjertat tillgifven. — Fordra mitt lif, nådiga prinsessa, och ni skall se mig färdig att lemna det! — Och Anna sjönk, rörd af prinsessans godhet och af glädje att se henne blidkad, ned för hennes fötter. — Stå upp! Jag älskar icke dessa vördnadsbetygelser, som endast tillkomma en högre makt, och har icke lärt att tåla deras slafviska bruk. Om du älskar mig, skall du finna tillfälle att på annat sätt bevisa det. — 0, säg blott huru, och tvifla icke på min innerligaste önskan! — Kan du förskaffa detta bref till prins Karl, i hans egna händer, förstår du, utan att det kommer till någons kunskap? Anna besinnade sig några ögonblick, derpå sade hon: — Ja, säkert! Prinsen har någon tid dagligen, på slaget tolf, gått öfver lilla borggården, under mina fönster, till ridhuset; utan tvifvel lärer han göra detsamma äfven i dag, då jag nog skall finna tillfälle att tillställa honom det. Men huru, utan att blottställa hvarken mig eller dig sjelf? — Mitt nit att tjena er skall lära mig bästa sättet. Lita endast på mig! — På din goda vilja fullkomligt, men kan jag väl vara i lika grad förvissad om din klokhet och försigtighet? Anna betänkte sig något, derpå sade hon: — Det skall gå efter önskan! Som jag nyss sade, går prinsen under mina fönster. Jag behöfver endast veckla in brefvet i en näsduk och låta den liksom at en händelse falla ut från fönstret, för hans fötter, och det är genast i hans hand. ; — Och om han icke varseblifver näsduken eller låter den igga?