hvarmed dörren varit stängd, blifvit fränbrutet. Härom underrättade han husbondfolket, och i samma hus boende båtkarlen Anders Berntsson, som begaf sig upp till vinden. Berntsson gick in på Anderssons vind, hvartill dörren stod öppen, och bemärkte att tvenne bräder blifvit lösbrutna i väggen till Berntssous bredvidliggande vind, men han kunde ej finna att någor var der, hvarför han återvände till sin lägenhet. Straxt derefter hördes rop från åtskilliga personer, som uppgått till vinden. Berntsson skyndade derföre ånyo dit och träffade då en okänd karl, som rusade fram mellan ett par dragkistor, der han gömt sig, och försökte att fatta B:n om strupen, hvilket dock ej lyckades, enär B:n skuffade till honom, så att han föll omkull. Karlen reste sig likväl straxt och förnyade samma manöver som förut mot B:n, yttrande till denne: ,,Du skall ej lefva längre. Äntingen tänkte bofven att skrämma B:n med denna hotelse, eller ock var hans afsigt att slå sig igenom, kosta hvad det ville. Hans försök slutades dermed, att han blef för andra gången omkullkastad af Berntsson, som med biträde af några andra personer öfvermannade honom, hvarefter han aflemnades till ett par efterskickade poliskonstaplar, som förde honom till vakten, der han var en gammal bekant, neml. förre sjömannen Frans Leonhard Carlsson, som, efter undergången bestraffning för andra resan stöld, lösgafs dagen förut ur cellfängelset. Han hade utanpå sina kläder ett par byxor och tvenne västar, af hvilka den ena västen tillhörde Bern sson och den andra jemte byxorna hos honom boende packmästaren J. Larsson. Dessa persedlar hade hängt på Berntssons vind, der Carlsson påträffat och iklädt sig dem. Vid med honom ef polisirenderten anstäldt förhör, uppgaf Carlsson, att han gått in uti biljardegaren Anderssons kök. för att få någon mat, som han äfven fått. Derefter hade hen begifvit sig upp till vinden, der han med en spik sönderbrutit hänglåset, men när å denna vindsafdelring ej funnits annat än ved, hade han lösbrutit några bräder i väggen å den näst intill belägna, genom hvilken öppning ban ingått dit, der han påträffat västarne och byxorna. som han tagit på sig. Derpå hade han lagt sig på golfvet mellan ett par dragkistor. Någon stund derefter hade några personer uppkommit på vinden, men snart aflägsnat sig derifrån, utan att ha varseblifvit Carisson, som under tiden gömt sig bakom några på väggen hängande kläder, dervid han kastat en rock öfver sig, för att desto bättre kunna undgå att bli sedd. Kort derpå hade dock Berntsson och några qvinspersoner återkommit till vinden, dervid Carlsson, nu befarande att han icke längre kunde hålla sig gömd, rusat fram för att söka komma derifrån, men då hade Berntsson slagit omkull honom tvenne gånger och med en träbit tilldelat honom så våldsamma slag i bufvudet, att han blifvit nästan sanslös, i hvilket tillstånd han befann sig. när konstaplarne anlände och togo honom om band. Inställd i går hos poliskammaren vidhöll Carlsson sitt erkännande. Han sade sig ha varit drucken, när inbrottet och stölden skedde, eljest hade det icke händt. För en del af de penningar han genom arbete besparat under fängelsetiden, hade han tagit sig ett rus. Befarande att polisen skulle märka detta och han blifva anhållen, hade han gått in i nämnde hus vid Torggatan och uppåt vinden, der hans gamla onda vana att stjäla måtte i fyllan och villan ha ånyo uppstått hos honom, efter som han brutit sig in der och tillgripit kläderna. Sedan detta skett hade han lagt sig för att sofva, men om han insomnat eller hela tiden varit vaken, derpå var han icke fullt säker. Hvad han dock med säkerhet visste var, att han blifvit illa åtgången af Berntsson, som slagit honom så att han varit nästan utan lif, visande Carlsson nu några troligtvis ganska kännbara minnesmärken efter den häftiga strid han utkämpat med Berntsson. v Målet remitterades, och Carlsson återfördes till cellen.