den lyftning af dess industri, som är att vänta deraf. Nöden i denna provins är vida större än man i början trodde. Det är tyvärr ej längre att betvifla, att hunger-typhus utbrutit bland dervarande befolkning. Regeringen har nu äfven afvikit från sin princip att endast bevilja indirekt understöd genom befrämjandet af arbetsföretag och har af landtdagen låtit meddela sig bemyndigande att använda öfver 2 millioner Thaler till understöd, förskotter o. s. v. åt de nödlidande. Den låter jemväl utdela bröd och spanmål ur militärmagasinerna. Det är fägnande att se, huru den enskilda välgörenheten bereder sig att lemna hjelp. I Berlin, hvars invånare alltid äro villiga att gifva, bar en förening af varmhjertade qvinnor gifvit första impulsen. Numera äro välgörenhetens kanaler i fullt flöde. Insamlingar, konserter, teaterföreställningar, bazarer o. s. v. föranstaltas till förmån för de nödlidande, och pressen söker på det ädlaste sätt befrämja dessa sträfvanden. Berlin förstår i detta afseende att representera verldsstaden. Äfven i öfrigt gör staden väldiga ansträngningar, för att värdigt uppträda som Tysklands hufvudstad; den hoppas att inom 10 år se sin befolkning ökas till 1 million. Enligt det hittills kända resultatet af den sednaste folkräkningen, lefva för närvarande i Berlin något öfver 702,000 menniskor. Invånarnes antal har på de sista 3 åren ökats med omkring 70,000 och under åren 1861—64 med omkring 60,000 (icke 6,000, såsom er sättare låter mig säga i mitt förra bref). Tillökningen utgör fördenskull nu temligen regelbundet 10 procent, hvilket till största delen kan tillskrifvas den dragningskraft, som hvarje stor industriell stad eger. Invandringen utifrån är mycket starkare än den inre tillökningen genom flere födda än döda. Antalet Berlinare af det äkta, gamla slaget utgör endast omkring 60,000, och det påstås, att hela detta species, likasom Indianerna i Amerika, håller på att utdö. Ju hastigare Berlins befolkning tilltager, desto vigtigare blir frågan hur man bor här. Under de sista 7 åren hade spekulationen med ett verkligt raseri kastat sig på byggandet af hus. Berlin har dervid erhållit en egendomlig fysionomi. I motsats mot England, der hvarje familj vill bebo ett hus ensam, har Berlin i de nya stadsdelarne endast stora, kasernlika hus. I regeln upptornar man på bottenvåningen fyra våningar; under bottenvåningen inrättas källarvåningar, och på gården resa sig kolossala bakhus. Byggnadernas front är möjligast lång. På detta sätt uppstå hus med en ofta förvånande talrik befolkning. Vår utmärkte nationalekonom Faucher, som ifrigt sysselsätter sig med studerandet af boningsväsendet, har för kort tid sedan visat, att de hus, i hvilka finnas 6—20 hushåll, ännu representera det nuvarande Berlins normala boningsform, men att tillökningen af hus med öfver 20 hushåll redan vida öfvergår den af sådana med 6—20 hushåll. Vi äro ej längre aflägsna från den tid, då de jättelika kasernbyggnaderna komma att innesluta största delen af Berlins befolkning. Redan nu lefva i hus med 21--30 hushåll lika många sådana som i hus med 6—11 och 25 så många som i hus med 11—20 hushåll, och det kan med säkerhet antagas, att dessa huskolosser inom några få år skola besegra de måttliga husen. De ofördelaktiga följder, som denna inspärrning af mera än hälften utaf Berlins innevånare redan nu utöfvar och framdeles ännu mera skall komma att utöfva på sundheten, på familjelifvet, på barnauppfostran och på tjenstefolkets sedlighet, behötva ej vidare bevisas. Det saknas ej försök att åstadkomma en genomgripande bostadsreform, och den ofvannämnde Faucher är outtröttlig dervid. Flera bolag ha bildat sig, som inköpa stora komplexer af tomter, för att derpå uppföra större byggnader efter engelska principer. Det första af dessa bolag gick emellertid ej tillräckligt praktiskt tillväga. Det förskaffade sig en öde, sandig bergsplan i närheten af den angränsande, med Berlin nästan sammanhängande orten Charlottenburg. Der skall en koloni af små landthus, ett ,, Westend, anläggas, hvarest affärsmannen, embetsmannen etc. kan tillbringa sina hvilotimmar i familjen, sedan han i Berlin uträttat sina göromål. Mycket vackert! Men Berlin är ännu ej London. Hela vår dags-indelning, vårt affärsoch sällskapslif, våra förvärfsförhållanden medgifva oss ännu ej att varaktigt bo så, som man skall bo i Westend. Ej heller är förbindelsen mellan Berlin och Charlottenburg ännu nöjaktigt reglerad. Den hästjernbana, som nu sammanbinder de båda platserna, måste ersättas med en ångjernbana, hvarpå dock ej är att tänka inom förloppet af ett årtionde. Sålunda består då , Westend för närvarande endast at några få enstaka hus och af en byggnad för den ångmaskin, som är bestämd att förse kolonien med det nödiga vatten, som, vid bristen på källor, måste ledas från närmaste flod. Bättre utsigt till framgång har det andra. bolaget. Detta vill grunda en liknande koloni omedelbart invid staden, vid Kreuzberg. Det räknar dervid på familjerna af aristokratien och söker intressera desamma för saken derigenom, att det gifvit kolonien konungens namn och lofvat oifva en hesfämd del utaf hoahgunin. — — A — D—— — MM — —t—