holm berorde dag på förmiddagen varit å mo, dervid Söderholm utbjudit en kikare till salu. På eftermiddagen hade Söderholm kommit tillbaka att uppbära betalning för kikaren. Strart efter det Söderholm ånyo allägsnat sig, befanns luckan till kajutan vara öppnad och rocken, som funnits der, försvunnen. Rocken värderades af Börjesson till 25 rdr. Inför poliskammaren hade Söderholm i går samma uppgift om huru han fått rocken, eller att karlen, som uppkommit ur kajutan å jakten, sålt dea till honom. Söderholm, som var häktad, återfördes tiil cellen, och målet hänvisades till rådhusrätten. — En bedräglig vän. I Söndags på efiermiddagen infann sig flickan Anna Olsson hos en bekant, Carl Aug. Svensson, som hon ansåg vi en vän till sig, med begäran att denne måtte s va ett bref sör henne till hennes förå han äfven gjo I brefvet lade hon 20 rår i penningar, som hon ämnade till understöd åt för åldrarne, hvarefter brefvet oforsegladt inlades i Svenssons spegellåda, för att följande dagen genom hans försorg afsäåndas med posten. De begålvo å båda från Svenssons bostad, hvarvid dörren låstes, men när de om trenne timmar återkommo dit var brefvet jemte penningarne borta. Någon hade således stulit det. Svensson syntes häröfver lika bestört som Anna Olsson, och resultatet blef att saken skulle anmälas hos polisen, hvilket skedde i Tisdags. Svensson åtföljde då sin väninna till vakten och förde naturligtvis bennes talan, häntydande på att någon at husfolket, der han bodde, tillegnat sig brefvet och penningarne Emellertid uppstodo misstankar, att det icke var någon annan än Svensson sjelf; som låtit brefvet försvinna. Han togs dertör i förhör och erkände då att han vore saker dertill. Af penningarne hade hun användt 12 rdr att igenlösa en pantsatt rock och de öfriga voro äfvenledes förskingrade. Brefvet hade han praktiserat ur spegellådan på det sätt, att när han och Anna Olsson vid förstnämnde tillfälle skulle begifva sig från hans bostad, dervid hon först utgått i förstugan, återvände han in uti rummet, tog breivet och gömde det i fickan till en rock, som hängde i garderoben, utan att väninnan, hvilken under tiden stannat i förstugan, bemärkte hans knep. Svensson, som var i går inställd i poliskammaren, medgaf att han på förenämnde sätt lagt sig till brefvet och penn ne, men lofvade att ännu samma dag ersätta Anna Olsson sin förlust, och trodde han att hon, på grund af gammal vänskap, icke skulle yrka något ansvar å honom. Polismäst. förehöll Svenson det skamliga i hans beteende att ha tillegnat sig och förskingrat hvad Anna Olsson ihopsparat, för att dermed understödja sina föräldrar, hvilken dåliga handling man allraminst kunde ha väntat af Svensson, som sjelf sagt sig vara en vän till henne och hon äfven ansett honom för sådan. Han uppmanades derjemte att godtgöra henne det förskingrade beloppet, då Anna Oleson, som icke infunnit sig vid poliskammarens förhör, väl torde låta nåd gå för rätt mot den bedröglige vännen. Målet remittera des, och Svensson, fick vistas på fri fot. — En gripen tjufgods-bärare. Sistlidne Onsdag hade hemmansegaren August Olsson från Sundsbacka i Herryda socken ställt sin släda uterför handl. Börjessons hus vid f. d. Gamleport, medan han en stund ingått i dervarande salubod. Straxt var någon framme och knep ur slädan en säck, innehållande något stenkol, 1 tjog sill, några spik och 1 jernkrampa. Tjufven fick dock ej länge fröjda sig öfver sitt kap, ty då Olsson omedelbart derefter gick uppåt Vailgatan bemärkte han en k som bar den stulna säcken. Tan var icke sen cynda efter och när i detsamma poliskonstapeln 49 Hassellund tillkom, blef tiufgods-bäraren fasttagen, hvarvid denne befanns vara arbetskarlen Johan Ludvig Nilsson. Han V förskämd nog att förneka, det han innehaft ken, p ende att ett misstag på person måste ha skett, fastän ett par personer intygat, att de sett honom inneha säcken och att Nilsson, då han f.togs, på fråga yttrat, det en okänd qvinsperson anniodat honom b ken mot betaln ng. I poliskammaren stod Nilsson i går tilltalad för derna affär. Han föregaf i början att han ej kunde erinra sig det han burit säcken, enär han varit rörd af Starka drycker. Sedermera på te han sig dock att sådant kunde vara möjligt, hvarefter han slutade med att erkänna det han stulit sicken ur sladan, dit han måst återbära densamma. Nileson tilläts att få vara på fri tot. Målet öfverlemnades till rådhusrätten. — Anbudet till eldsvådan i förre snickaren g. Anderssons bus n:o 64 Litt. B. i Majornas öte rote midte n Kronan natten till d. 2 dennes var i förrgår ånyo föremål för undersökning i poliskommarca. Ulden hade bemärkts kl. och utbrutit mellan några bjelkari taket till en källare samt var troligtvis anlagd. Den blef snart släckt, utan att ha förorsakat någon egentlig skada. Till nämnde förhör voro inkallade några personer, af hvilka handl. C. G. Charles berättade, att sedan han inhemtat hvad som varit å färde i berörde hus, misstänkte han att förre murmäst. C. Hallengren, som för icke längesedan biträdt honom vid handeln, skulle ha kännedom om huru elden uppkommit, enär han visste att Hallengren, som var i utblottade omständigheter, -hylladesat Aadersson och att mellan dem funnits ,,transaktioner, utan att Charles kunde förklara hvarför Andersson inlåtit sig häri med en sådan person. vid samtal med Hallengren om eldsvådan styrktes rles ännu mera i sina misstankar, det Ilallen1 icke var sremmande för saken. Sedan Charles eddelat sig med en polistjensteman och denne måt honom att söka vinna närmare upplysningar, lade Charles i Tisdags kallat Hallengren till sig in bostad och uppmanat honom att yppa lyad han visste angående eldens uppkomst. IIallengren omtalade då att stämplingar förehasts sedan 4 månader att antända huset, och att Anderssen yttrat till honom, det huset borde Weg, ty dot vore ingen fördel för honom att det stode qvar, hvarvid Andersson dock ej direkt uppmanat Hallengren att verkställa antändningen, men gjort såanspelningar härpå, att Ilallengren trott det lerssons mening varit sådan. Tillfölje häraf e Hallengren äfven sagt till Charles, att om i biefve hörd som vittne, skule han ha graverande upplysningar att meddela mot Andersson, och att Iallengren misstänkte det tvenue manspersoner, Dahlström och Heljesson, som va it inhysta i en bod till nämnde hus, antagligen kände närmare till på hvad sätt elden uppstått. Hallengren, häröfver hörd, förnekade deremot helt och hållet att han haft sådane yttranden till Charles om Andersson och försäkrade, att denne, åt hvilken han iblan verks: Ult arbete, icke yttrat till bonom något om att huset skulle brinna, eller Hallengren kunnat förstå det Andersson haft sådant i sinnet, men han medgaf, att han funnit det besynnerligt, det en sådan hamnbuse som ileljesson fått vistas på stället, der han och Dahlstrom legat i ett uthus tills det blifvit så kallt, att de icke längre kunnat hålla ut. Ilyresgästerna hade varit af samma tanka och liksom Hallengren äfven yttrat detta. Andersson anmärkte, att han förbjudit nämnde ersoner att vistas i utbuset, hvarför han tillspiat boddörren, men denna hade blifvit uppbruten. Han hade således icke rådt för om de ånyo tagit logis der, hvilket var svårt för Tonom att öfvervaka. då han icke bodde på stället. I öfrigt bestred han att ha anmodat någon tända eld på husct, eller att ha haft då af Charles omtalade yttrandena till IIallengren, helst huset vore endast randförsäkradt för 6,000 rdr, men gaf i årlig hyra omkring 763 rdr, hvarförutan några lägenheter voro outhyrda. e således ba skörA