Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1868, sida 3

underlåta det. O0. N.) — Upptäckten af ett nytt råämne för si bränvinstillrerkning. I Dagens Ryhetere läses ytterligare härom: I Tisdagsnumret omtalade vi att professorn i kemi ochsl farmaci vid Carolinska institutet, hr S.: Stenberg, då han undersökte näringshalten si. i åtskilliga nödbrödsämnen, fann flera las-sb arter innehålla omkring 30 procent stärkelse samt att detta resultat ledde honom på den tanken, att dessa lafvar bordels kunna med fördel begagnas till material för bränvinsbränning. Vid vetenskapsaka-5 demiens sammanträde i Onsdags afton kt redogjorde professor Stenberg utförligt för sh gången och resultatet af sina undersök-se ningar, hvilka här i Stockholm, der dej? blifvit kända, redan förut väckt det aldra-. största uppseende och intresse. Vi äro iln tillfälle att meddela ett kort sammandrag sii af professor Stenbergs redogörelse. n Prof. Stenberg lemnade till en början en redogörelse för hvad den kemiska litteraturen innehåller om förut gjorda kemiska försök att ur isa landsmossan, renmossan och manlafven framdraga stärkelse. Berzelius hade redan upptäckt att dessa lafvar innehålla stärkelse, och med ledning häraf hade flera kemister i Tyskland, bland andra den bekante v. Liebig, anställt försök att frigöra stärkelsen, men blott ofullständigt lyckats häri, emedan de användt för starka syror till lösningen. Herr S. begagnade vid första försöket utspädd svafvelsyra, hvari han några timmar (9, om ref. hörde rätt) kokade lafvarna och erhöll, efter slutad kekning, följande resultat: 44 2 socker ur manlafven, 40 2, ur islandsmossan och endast 47; ur renmossan. Detta var mer än andra fått och ? föranledde ett nytt försök. Dervid kokades laf-S varna under lika tid endast i syradt vatten, och det öfverraskande resultatet blef då: Manlafven) nära 7312 9, socker, islandsmossan 72 2, och ren8 mossan 68 4. En sådan utgång af försöken väckte naturligtvis tanken på hvad framtidsanvändning den gjorda upptäckten kunde hafva, och prof. Stenberg började nu en serie experimenter, afsedda att af lafvarna tillverka bränvin. Vi förbigå de första försöken och meddela endast resultatet af det sista, som hr S. hittills varit i tillfälle att göra (tillgången på lafvar hade blifvit uttömd.) Om man tänker sig svenska skålpundet deladt i 500 vigtdelar, så inses tydligast det genom detta försök erhållna resultatet. Ett skålpund renlaf (sålunda 500 vigtdelar) kokades i 1. skålp. syra. Deraf erhöllos 214 vigtdelar socker, som gaf 129 vigtdelar bränvin. Detta blir nära 1 kanna bränvin af 1 lispund renlaf. Hr Stenberg anmärkte härvid, att försöket, som framkallat detta resultat, dock ej, i anseende till den ringa qvantitet, som fanns att experimentera med, varit så fullt tillfredsställande, och trodde han sig kunna antaga, att de andra lafarterna, som visat större sockerhalt, kunde lemna 112 kanna bränvin af lispundet, hvilket är lika mycket, som man beräknar af ett lisp. säd, med undantag af råg och hvete. Professor Stenberg förevisade det fabricerade bränvinet och hade haft den artigheten att äfven medtaga glas, hvarigenom vetenskapsakademiens ledamöter blefvo i tillfälle att taga sig en smaksup, som, oaktadt den utgjordes af rama finkeln, tycktes smaka bra. i Slutligen anmärkte prof. Stenberg, att de gjorda försöken visserligen ännu voro för få och för ofullständiga, att något bestämdt omdöme öfver betydelsen af den gjorda upptäckten kunde fällas; men så mycket vore dock gifvet, att frågan förtjenar den största uppmärksamhet; och uttalade I professorn den önskan att personer, som vore i stillfalle dertill, anställde försök i större skala, hvarigenom kunde fullt säkert utredas, om den TI gjorda upptäckten har praktisk tillämpning. — Berättelse om förhandlingarne vid Iden internationella myntkonferensen i PaIris 1867, af A. O. Wallenberg, har af trycket utkommit, utgörande en till K. M. ställd redogörelse för konferensens förhandlingar och beslut, hvilka sednare hufsvuudsakligen voro: 1:o att den internationella myntfoten bör grunsda sig på en myntmetall,till nio tiondedelar i vigt bestående af fint guld; (. 2:o att de såsom internationella mynt-typer er(kända valörerna böra blifva 5, 10, 20 och 25francs-stycken; 3:0 att, vid framtida utmyntning af guldmynt, den tolerans, så till vigt som halt, hvilken i myntkonventionen af d. 23 Dec. 1865 blifvit antagen, bör allmänt iakttagas; 4:0 att konventioner böra träffas i syftning att göra de internationella mynt-typerna till lagligt betalningsmedel i alla de stater, som ingå på en dylik konvention; 5:0 att öfvergångsperioden från silfvermyntfot till den nya myntfoten af guld lemnas beroende af hvarje stats egna förhållanden; och slutligen: 6:0 att enär silfvermyntet framdeles skulle komma att betraktas såsom skiljemynt, afhandlade man icke för närvarande detta mynts blifvande beskaffenhet. Efter en utredning af förhållandet med den svenska myntfoten och myntenheten, öfvergår förs:n till en redogörelse för guldets företräde såsom myntmetall och fördelarne af att upphöja det franska myntsystemet till. ett allmänt internationelt. Här tillägger förf:n: Formen för åvägabringandet af ett internationelt myntväsende synes mig lämpligen vara den, att emellan alla civiliserade nationer afslutas en allmän konvention, genom hvilken man förbinder sig dels att utmynta, dels att i liqvid emottaga myntstycken af en halt bestämd till nio tiondedelar fint guld och en tiondedel koppar, och till värde af 10, 20 och 25 francs. Med afsigt har jag härutelemnat 5-francs-stycket af guld, ty dylika böra icke erkännas såsom internationella mynt. Vidare torde med grannländerna böra afslutas serskilda konventioner, innefattande bestämmelser em beskaffenheten af det smärre myntet, och huru stort belopp, som deraf högst uti en och samma liqvid bör emottagas. , Den svenska dukaten var liksom den holländska fordom ett mynt med vidsträckt gångbarhet. Gustat Adolf den store var den förste konung, som preglade dukater för att användas i liqvider. Sedan hafva alla svenska konungar låtit pregla dukater, och dessa voro under tvenne ärhundraden, liksom de holländska, ett internationelt mynt. Detta har likväl upphört. Numera äro Napoleon dor, den engelska sovereign och det amerikanska 10-dollar-stycket de mest spridda guldmynt och de myntstycken, på hvilka man vid vexling i främmande länder behöfver göra minsta uppoffring. Att bringa den svenska dukaten uti noggrann öfverensstämmelse så till halt som vigt och dimensioner med franska 10-francs-stycket är att återvinna för svenska dukaten en större användharhet: och att. så snart Frankrike beslutat sig afos-si MH mn DAR -j—— — ww NM ES of fört —