Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 januari 1868, sida 1

erna, der enskildtheterna försvinna i massorna, men som älskningsföremål för ett stundligt åskådande bevittna en i sedligt hänseende smutsig smak. Königsmark slog ned sitt öga vid åtankan på den vämjelse, som bekantskapen med detta rum skulle väcka hos prinsessan och alla de ädla, qvinliga känslor, på hvilka hon måste väldföra sig för att soga sig efter tonen inom detta hof och försona sig med sin gemåls böjelser och lefnadsvanor. Prinsen märkte hans ovilja, skrattade och sade: — Jag tror ni rodnar, grefve Filip! Hvem skulle tro er om det? Ni vill väl icke inbilla mig, att ni är uppfödd i kloster eller ämnar ikläda er jesuitismens skenhelighet? — Långt derifrån, men fruktan att genom mitt olägliga öfverraskande uppehålla ers durchlaucht utöfver de få ögonblick mitt ärende kräfver, förbjuder mig hvarje onödigt dröjsmål. Kurfursten har ålagt mig att lemna detta skrin och denna nyckel, såsom en skänk från honom till er blifvande gemål, i edra händer, och från det ögonblick jag ser det der, är hans befallning fullgjord och mitt uppdrag utfördt. Prinsen mottog skrinet med synnerligt välbehag, tycktes väga det mellan sina händer och bad Königsmark framföra hans tacksamhet till fadren, intill dess han fann sig oförhindrad att sjelf göra det. Königsmark, som fått sig några rum anvisade i en af slottets flyglar, hade knappast hunnit in till sig, innan han kastade sig på en soffa, bestormad af alla de känslor, öfver hvilka han smickrade sig att hafva vunnit en segrande makt. Hade augurerna för prinsessans lycka varit annorlunda, skulle hans seger kanske varit lättare, och en sårad stolthet blifvit honom en stark bundsförvandt; men hvarje ny upptäckt af en stötesten på den bana, som väntade henne, förslöade hans kraft, tills med denna sista strängen sprang under sin spänning. Han betraktade sin värja och kände en obeskriflig törst efter att se den färgad med dens blod, hvars trolöshet så skamligt hånade hennes rättigheter och trampade värdet af hennes kärlek under fötterna. — Denne furstlige usling! — sade han vid sig sjelf — som icke gör sig samvete af att med lockelsen af en krona fånga ett hjerta för att uppoffra det åt qvalen af en bedårad kärlek! Hur grymt skall hon icke känna sig sårad och bedragen vid uppvaknandet ur denna dröm om