-Jöörtjenster, så att honom etter dess hos konsistorium gjorda ansökning, ett rum måtte tilläggas å det förslag, som till denna kyrkoherdebeställning komme att upprättas — så är det otvifvelaktigt att kontrasignanten råkade illa ut för konstitutionsutskottet. För och ända till början af detta århundrade utfärdades dylika ,,promotörialer ganska ofta. Redan i Wexiö stifts kyrkoordning af 1619 nedlades mot promotorialväsendet en ganska skarp protest och troligen förfors likaså i alla andra stift, hvilket icke hindrade rikets ständers sekretautskott att 1720 tillstyrka ,ett allmänt promotorial på den grund att statskassans betryckta ställning icke medgaf underhåliandet af sådana prester jemte medlemmar af akademieoch skolestaterna, hvilka nödgats fly från de af fienden inkräktade provinserna, och skulle sådana flyktinBr sframför andra prestmän ihågkommas med efordran och förslag-. Emellertid missbrukades promotarialrätten alltmera. Rikets ständer sjelfva ordrade promotorialer för af dem gynnade prestmän (ett sådant utfärdades 1756 för den sedermera bekante doktor A. C. Ruthström) — och regenterna ansattes af sina gunstlingar om promotorialer till förmån för personer, som förmådde att kontant liqvidera dylika. Det var för ett sådant promotorial, som enhefpredikant 1791 af Svea hofrätt dömdes att ylif. sitt mista. Skildringen af omständighetera vid denna tilldragelse är onekligen en tidsbild. Biomständigheterna i denna sak väckte stor skandal och hade till följd att det eklesiastika promotorialvåsendet slutades. Hofpredikanten hos den minderårige konungen Gustaf IV Adolf och yradronsprekkanten vid lifhusarerna (nu lifgardet till häst) magister E. Thyselius, hade lyckats förvärfva sig ett kungligt Promotorial till Skyllersta lediga pastorat, affattadt i ändå mera ampla ordalag än de ofvan citerade. Underskrifvet af hertigen-regenten, sedermera konung Carl XIII, och kontrasigneradt af expeditionschesen i hofexpeditionen, stäthällaren på Stockholms slott m. m. G. S. De Besche, afsändes promotorialet den 5 Maj 1794 till konsistorium i Strengnäs. Men den 15 i samma månad aflät excellensen baron Reuterholm en skrifvelse till biskop Insulin i Strengnäs, hvari meddelades eatt heriigen-regenten underrättats derom, att Skyllerstå pastorat var konsistorielt och att således å förslag till detsamma konsistorium endast borde fästa afseende på de sökandes tjensteår och andra meriter, och att hertigen, ledd af sin vanliga böjelse I för rättvisa och månhet om att hvar och en måtte varda bibehållen vid sina lagliga rättigheter, förständigat baron Reuterholm gifva konsistorium tillkänna att hertigens mening och tanka med det Ssyersända promotorialet icke varit eller kunde blifva någon den ringaste förändring till förmån för en eller annan i gällande författningar 1), hvadan ock Thyselii ansökan om promotarial icke annorlunda än som en vanlig formalitä blifvit föredragen och bifallen. Följaktligen borde det forord som Thyselius utverkat sig, icke medföra större förmån än som mot hans verkliga förtjenster svarade. Hertigens rnådiga vilja och befallning var fördenskull, att promotorialhandlingen måtte såsom alldeles öfverflödig och till undvikande af alla vidare misstag om dess rätta förstånd, till baron Reuterholm skyndsamt blifva öfversänd, för att till hertigen-regenten återställas. Biskop Insulin åtlydde denna befallning den 22 Maj. D Öfver begge dessa åtgärder blef hofpredikanten Thyselius högeligen uppbragt. Den 28 derpåföljande Juni aflät han ett bref till baron ReuterIE holm, ådagaläggande sitt stora missnöje med hertigens nyssanförda åtgärd och sökte vederlägga de skäl, som åberopats för promotorialets återkallande. 1 Till promotoria!et hade han laglig åtkomst; det var med en regents namn och sigill bekräftadt; I p i ord hade återkallats och en svensk mans egendom vore icke mera hans; att sådant skedde icke under Christierns yra, icke i anarkiens villa, utan under en furste, hvars rättvisa benäge..het man tillbad och i ett land, der regeringen ännu hedrades af den ordhållighet som vore undersåtens pligt, der han hade nog af förstånd för att öfverväga och af makt för att helga sina beslut; att Thyselius borde freda en kränkt ära ech utan skonsåmhet blotta den skymda sanningen; att en tidigare skicklighet berättigade till en tidigare lön, men att han icke fick åberopa ett slikt skäl, som dock för alla andra gällde; att han endast hedrats med en nåd för att skymfas med dess förlust, — och att om K. M:t efteråt skulle funnit det icke vara nog försigtigt att gifva den föreskritt (promotorialet), som Thyselius erhållit — ehuru han försäkrade att återtagandet af en redan gifven, vore ändå mindre försigtigt — så borde antingen alla promotorialer återkallas och de befordringar upphäfvas som derpå grundats, hvilket allt likväl skulle vara en rättvisa, som mera slägtade till våld, eller ock inga promotorialer skola utgifvas, och det kunde vara en försigtighet. Dessutom hade baron Reuterholm h för att kunna fråntaga Thyselius en lagligt förJet fegt TD ft TD Pt HkHA. -. — — 2 — O— ÖÖ värfvad egendom, kaståt skugga på hans ofläckade namn. Thyselii bref öfverlemnade baron Reuterholm q till justitiekanslern Lode. Hertigenregenten fick deraf del och utlät sig, att bräset vore i den k mån förgripligt både mot hertigens höga person och i anseende till baron Reuterholm, att Thyse-y lius borde till laga ansvar ställas, hvarom Svea hofrätt den 4 Juli af Justitiekanslern underrättales. Thyselius blef genast af advokatfiskal Örbom till hoirätten instämd och uppkallad. Vid y. första förhöret i justitiekanslerns närvaro vidgick Ib. att han skrifvit brefvet. som tillkommit unler de smärtsamt upprörda känslorna vid åtanka 1 på den olycka och förtret, som han föreställde ig skulle blifva följder af promotorialets återkallande; med brefvet hade han endast åsyftat h vinnande af rättelse och upprättelse och ansåg ett enskildt bref böra betraktas som ett förtroende! mellan fyra ögon. , På yrkande af advokatfiskalen förordnade hofrätten, att Thyselius skulle i häkte inmanas. ke Efter oktionens slut inkom aktor med sina slutna påståenden: emedan Thyselius vore öfvertygad om m ut halva mot hertigen af Södermanland, hvilken — inder konungens minderärighet med kunglig rätt en ulena förestod rikets styrelse och regemente, högst ri betänkligt och förgripligt skrifvit och äfven uts — rit i svåra och smädeliga utlätelser mot en af ri-m. sets herrar, presidenten baron Reuterholm, så yrsis sades att Thyselius för dessa sina brott, till följd af 5 kap. 1 S Missgerningsbalken, såsom det enda vit lämpliga lagrum, skulle dömas att, sodan she westembetet, likmätigt 14 kap. 21 8 Kyrkolagen, sk lifvit honom afsagdt, dödsstraff undergå. ril Härpå genmälde Thyselius i sin förklaring, att gif wan varit villad och missledd. förtryckt af olycI ni can, egande sig icke sjelf i den stund brefvet för-mne attades,; och han återkallade allt hvad som emot un ans Oskyldiga mening och afsigt vore stridande; 118 nen. tillade, såsom fullständigande af sin förut så, e jorda bekännelse, att han vid hofpredikants-full-Å ens naktens erhållande, såsom erkänsla för densamfin nas föredragning, hade betalt utom vanliga lösen me estäåmda 200 rdr, och när han erhöll promotorilas let, på tillstyrkan, såsom en ny erkänsla, till fö-gåt edragande chefen för kongl. hofexpeditionen lemmå at en till innehafvaren ställd skuldförbindelse å hål 000 rdr, hvilken erkänsla äfven utfordrats sedan un romotorialet försvunnit, dock hade i ågavarande hv. kuldsedel till honom sedermera blifvit återställd. om å alla dessa skäl yrkade Thyselius att från det me traff aktor påyrkat blifva frikänd. Hofkonsistomä iets ombud trodde ock iga omständigatar färaEA 111