den älskade. Denna hand, som i går vågade räcka henne en blomma, skulle hon i dag med kallt förakt tillbakavisa, och löftet att gömma blomman, som ett vänligt minne, är glömdt, glömdt, glömdt för att aldrig återkallas! Det är förfärligt, men det är — godt! Detta beteende förbinder mig till — intet. Fly henne? — — Dåraktiga försigtighet! Hennes lugn kräfver ej detta offer! Hon skulle le åt mig som åt en galning. Nej, aldrig hennes löje hvarken öfver min dårskap eller mina qval! Lik ett Hekla skall jag under en yta af is dölja hågen i mitt inre, och prins Georgs maka skall aldrig ana de dval, som Sofia af Celle väckt i detta bröst. Med detta beslut begaf han sig på vägen till Hannover. Anländ dit styrde han genast kosan till det kurfurstliga palatset och anmälde sig hos tjenstgörande kammarherren till audiens hos kurfursten. Den nyssnämnde, en baron Rosenberg, mätte grefve Filip från husvud till fot med en mörk och ingalunda vänlig blick. — Ni tycks behöfva någon instrux i den rådande etiketten, innan ni gör ert inträde vid hofvet. Sederna der och i lägret äro ej sullt desamma. Eller tror ni att en furstens utnämnde tjenare kan så, utan alla ceremonier, blifva min höge herre föreställd? — Min baron — svarade grefve Filip, och hans bleka kind färgades af harmens rodnad — jag förbehåller mig att på ett annat rum och vid ett annat tillfälle få bemöta denna illrättavisning så, som den förtjenar. I detta ögonblick är min förnämsta angelägenhet att få tillträde till kurfursten, och let i en egenskap, föga beroende af den äran, som en plats rid hans hof tillskyndar mig. — På hvilken har ni annars att åberopa er, om ni belagar? — Såsom budskap frän hans gemål. Nosenberg höjde med en ironisk min på axlarne och varade helt lakoniskt: — Omöjligt! ö — Omöjligt! Ni tvislar! En ny förolämpning! Mitt ärende r vigtigt, säger jag er. — Vänd er då till ministern. — Det handlar ej om politik, — Så mycket bättre! Fursten spisar i närvarande stund os grefvinnan Platen. Hur länge han efter måltiden kommer