Bref. (Fr. Hand.-Tidnns korresp.) Upsala d. 29 Dec. Julen med dess ljusa fröjder, barnens strålande högtid, har i stilla ro förflutit, utan att störas af något utifrån. Granarne hafva dignat under sin prydnad, och barnen hafva dansat i oskyldig glädje och somnat sedan med sköna drömmar om sin lycka och sällhet, för att åter vakna och njuta. De skimrande ljusen från de rikes boningar ha utstrålat all sin glans öfver vandraren dernere, och måhända äfven han har haft sin julfröjd ren och oblandad. Men det är en annan tafla, som sticker af mot denna, en tafla der naturen sjelf med egen hand målat fattigdom och armod. Man skulle så gerna vilja, att i en stad med rika resurser, under en högtid sådan, som denna, det icke gåfves så stora kontraster, som nu i verkligheten finnas. Huru mången har dock icke både frusit och svultit och i stället för att mättad och I gå till hvila ,till Herrans Sabbath i sitt tjäll, måst somna under hungrens qval! Man hoppas så gerna att de äro få som äro dömda till försakelsen, men det är nog, mer än nog, om det blott är en enda. Samhället har under året gjort mycket för sina fattiga, och det är en glädje att veta, det de hafva det bättre nu, än någonsin. Vi skola hoppas att icke ens denna enda menniska funnits inom vår kommun. Omkring 250 fattiga hafva dagligen under helgen blifvit bespisade på vår nya välgörenhetsinrättning, och den, som haft råd och vilja, har kunnat med 5 öre bereda en fattig hans högsta jordiska lycka: den att vara mätt. Inom de rikes kretsar har också mycket godt bl uträttadt, och det är att hoppas, att