Det var konungens befallning, och de båda duellanterna gåfvo sina hedersord. General Vitzleben vände sig derefter till Friedrichs. — Min herre, konungen låter fråga er om ert namn. Hans Majestät tycker sig redan förr hafva sett er, och äfven mig förefaller ni bekannt. — Assessor Friedrichs! var svaret. — Assessor, med denna högsta militärorden? — Jag var öfverstelöjtnant vid landtvärnet — — — Åh, min herre, jag vet tillräckligt. Generalen tryckte hjertligt assessorns hand och återvände till konungen. De öfriga följde efter honom, och Gisbert von Aschen slöt sig äfven till dem, — Herr grefve, sade den unge friherrn till grefve Thalhausen, — jag återtar de ord jag yttrade till er samt erkänner ert mod och er ära. sirefven räckte honom handen. Den unge läkaren frågade nu: — Mina herrar, kan jag gå förut för att förbereda er ankomst i sjukrummet? — Gör det, bäste doktor. Doktorn begaf sig till sjukrummet; han såg den sårades klara blick, och alla läste i hans ögon den lyckliga utgången af duellen. Knappt hade han slutat berätta allt, då Friedrichs, Mahlberg och Gisbert inträdde i rummet. Äfven Gisbert! Friedrichs räckte sin fru handen. Mahlberg kysste öfverlycklig den sjuka. Gisbert såg sin Gisbertina vid fönstret och nalkades henne. Ilon gick honom till mötes,