Stockholmsbrel. (Från redaktionens korrespondent). Den 29 Dec. 1867. , Tiden lider hvad den skrider, säger ordspråket, och i draget har återigen ett år gått oss ur händerna, ett år som haft rika lärdomar i sitt sköte, det liksom många föregående. Det beror nu på om våra ärade medborgare, hvar i sin stad, veta göra sig till godo den vunna erfarenheten, tillämpa de erhållna lärdomarne när det behöfs och i allmänhet visa, att de lagt märke till hvad som tilldragit sig, icke låtit det passera förbi sina ögon liksom bilderna i en camera. Erfarenheten är en sträng läromästare, och den som låter dess sanningar tanklöst gå in genom ena örat och ut genom det andra, den skall komma under fund med, förr eller sednare, kanske för sent, att han förfelat sitt lif derigenom att han ej aktat på dessa rön, som kunna hemtas lika väl ur de stora verldstilldragelserna som ur de mindre, sådana de förekomma i det inskränktare samhällslifvet. Men ha vi haft blicken öppen och eftertanken vaken, då kunna vi lyckönska oss öfver hvad vi inhemtat under året, hembära Försynen vår tacksamhet för hvad som skett och med glädje trycka hvarandras händer under tillönskan af ett godt nytt år. Sådana äro mina tankar, och jag ber att få frambära min vördnadsfulla nyårsönskan. Julen är öfverstånden, man har ätit och druckit och lefvat efter tillgångarne — — kräsliga, och så har man fått julklappar — det är on hr Stockholm eller hr Pettersson som frågan är. Uppriktigt sagdt har hr Pettersson haft lite klent med de sg. k. medelstillgångarna, han har vändt på riksdalern flera gånger om, innan han gifvit ut den — något som, för öfrigt, hr Pettersson bort göra långt före detta, så hade han ej behöft jemra sig så som han gjort och väl ännu kommer att göra ett godt stycke fram. Hr Pettersson i kramboden är också allt annat än glad öfver julkommersen, den han så bestämdt räknat på skola upphjelpa affärerna rätt betydligt; hur också begära att karlen skall vara glad, när inte lagret är upprymdt — till hälften en gång! IIr Pettersson litar nu på köpet af nåyrsgåfvorna, men sannerligen jag tror han kommer att bli just mera upprymd för det. Juldagen är man mycket kyrksam af sig, isynnerhet äro ottorna ytterst rikt besökta, så var fallet i år också; en vacker anblick erbjuder verkligen flertalet af de briljant upplysta kyrkorna, sången från läktarne och orgelns brusande toner mana till andakt, men de skådelystna skarornas eviga trampande fram och åter verkar i högsta grad störande. De många lediga på denna dag, med julpenningarne på fickan, ha ej tillfälle att förstöra dem på några offentliga nöjen, ty med sådana är det alldeles tyst. Annandagen, en af de präktigaste mildvinter-dagar, voro osantliga menniskomassor i rörelse, och Drottninggatans trottoirer voro packade af promenerande. En sådan dag var det ej värdt för någon att trotsa trottoirlagens bud, som eljest ej just så noga efterlefvas. Här på dessa trotteirer hade man för sig en stor vandrande julklappsexposition: pelsverkskoftor, perlkoftor, velourkappor, muffar, hattar och Herren vete icke allt — var säker på att det var julklappar damerna här exponerade med stolthet och glädje. På qvällen hade man sju teatrar att välja på utom andra julroligheter, och fullt var öfver allt, d. v. s. derom är jag fullt öfvertygad. För öfrigt insatte man flitigt sina penningar hos hrr åkare dessa begge dagar, ty det var ett rutschande fram och tillbaka, så att det var farligt att våga sig tvärs öfver en gata. Teatrarna hade annandagen öfvergifvit de vanliga julpjeserna, och med ledsnad saknades på konglteatrens affisch: , Vermländningarne, sorglustigt taloch sångspel 0. s. v. Personerne: brukspatronen hr N. W. Almlöf, Lotta hans dotter — fröken Bock o. s. v. — åh, man kunde hela affischen alldeles utantill, man såg sist efter hvem som spelte Löpare-Nisse, först var det Calle Iljortsberg, sedan kom Broman. Tänk så trefligt när ,, Vermländningarne uppfördes — man fick både skratta och gråta sig mätt, och priserna voro ,,de vanligak, och fru Strandberg som Anna hoppade i sjön på ett sätt som skaffade henne en bifallstorm ,,derovrefra. Ett nöje, som flitigt skötts under helgdagarne, har varit skidskoåkning på de rensopade banorna på Mälaren och Nybroviken. För att beteckna mängden at åkande och begapande säger jag, att der var kolsvart med folk, och då förstår ni ungelär. Så der ja, nu vet ni något så när hur vi