och han vinkade huldrikt med handen, att hon kunde aflägsna sig. IIon slög tillbaka till värdshuset, men först hemtade hon omslagen åt den sjuka, hvarefter hon gick upp för att berätta sin lycka. Domherrn erfor en förfärlig ångest. — Och om de nu skjuta hennes trolofvade! tänkte han. Vi återvända nu till stridsplatsen. Herr von Homberg hade, som vi redan veta, börjat sitt andra kommando, då ordet plötsligt hämmades på hans läppar, och han i stället utbrast: — För tusan, hvad är det? Hela sillskapet i ravinen riktade sina blickar åt samma håll som herr von Homberg. — Konungen! Och general Witzleben! — Hvad är att göra? — Fullkomligt stilla, sade Friedrichs med sin lugna stämma. Alla stodo likasom fastsurrade. Konungen och generalen hade stannat vid ingången till ravinen, troligen ditförda af de två skotten, Konungen hade med en blick uppfattat hela situationen. Han gick ett par steg framåt, och hans ansigte fördystrades. Derefter stannade han och sade ett par ord till general Witzleben, som ensam nalkades de stridande. — Mina herrar, hans Majestät konungen känner anledningen till denna duell, och som ärans fordringar redan äro uppfyllda, förbjuder han stridens fortsättning! Konungen har äfven befallt mig att emottaga edra hedersord att ej låta denna er strid föranleda någon ny duell. Jag anhåller om herrarnes ord.