Domherrm) Historisk roman af JIH. Te m m e. (otversättning af Sigfrid Nyberg.) Förblir sjuhundra, sade konungen. Men den vackra Henriette var ej ännu nöjd. — O, majestät, fortfor hon och släppte ej konungens hand, — ni kan allt; ni gör oss så rika. Gör också ett par andra menniskor lyckliga! Här ligger en stackars sårad fru. Hennes man och hon törföljas som förbrytare, och ändå är han oskyldig — — — Vet redan, afbröt konungen henne. — Skola ej mera förföljas. Har redan befallt det. — Jag har ännu en bön, Majestät. — Ah, ännu en? sade konungen småleende. Men Henriette följde endast sitt ädla hjerta; hon betänkte ej att hon stod inför konungen, hon såg i honom endast den mäktige mannen, som kunde uppfylla hennes hjertas böner. — Majestät, fortfor hon modigt, — ni bar en så tapper officer, Friedrichs heter han, och han var öfverstelöjtnant och har nu måst blifva assessor — — Konungen afbröt henne åter. Vet äfven det, Ni är en flicka med hjerta! 4. 32421 —