En sägen om Gustaf I anföres i en dissertatio: 1734 af P. Ugla o karakteristisk för det nära och omedelbara förhållande, i hvilket konung Gustaf stod till sina undersäter. In tid hade en dalakarl tu sköna loskin; med them gick han till Westeräs, ty k. Gustaf var då der på slottet. IIan klappade på stadsporten och bad låta sig in, men efter han dristelig ja underlig förde sin ord; ty var bod up för kungen till at förhöra, om hans nåd ville efterlåta enom sådana dalakarl frian gång och samtal. Svarade konungen: ,,Jas, När han nu inkom, frågade honom konungen och sade: ,hvad för ärende, gode man? Vill du tala vid mig något? Ronden: Ja Giästafve, Gud hafve lof ny mån väl. Ja har något i boxan min, jag har aktat eder. Kungen: ,,Ja, hvad är thet? Lätt se! Bonden: här, Giöstaf (framtagande skinnen), .,den fodhan vån vil vanväle tolge kraga hemma och vil intet gifva oss föret; men jag höra kunga sjolf, medan j så när äre. Konungen Rätt, rätt så, du tack hafve! Kom flere gånger med tolcke bräm, du skalt vara välkommen! Sitt, hvil! Huru står til i Dalum? Är du törstig, sultin etc. — Såsom han nu satt och fick mat, kom drottningen in, Sade dalakarlen: ,,Giöstaff! aret din konu det dena? Konungen: a. Banden: ,Välis henne; hon har så högli jän stackar.fs Konungen: Huru är din hustru? Honden: ,, Hon har intet en kafiken, hon, Iyå gick bonden af med 6 allnar engelst, sina konu till jack,