har ej. herr von Schilden redan gjort denna presidentkarrier, för att en gång som polisminister rädda staten? Men halt, frände Steinau, något faller mig in. Vet ni hvad som är den skönaste egenskap Gud förlänat menniskohjertat? Det är, att man under sin egen lycka måste tänka på andras olycka. Just nu kom jag att tänka på alla de olyckliga, som i Berlin, Köpenitz, Mainz, Warburg och Gud vet hvar sucka som demagoger bakom lås och rigel. Vi kunna ej rädda dem alla, Men, srände Steinau, ni måste hos konungen utverka befrielse för den ädle Franz Horst, som nu är utom ara, samt för fångvaktare Beermann, Konungen kan befria dem, ehuru han endast är konung. Gif mig er hand derpå. Generalen gaf honom handen. — Således likväl konungen, sade han