den sattige varit beläten med sin julfest i materielt afseende. — Någon tillstymmelse till penningebrist kunde man ej skönja, ty alla butiker voro dagarne före jul fulla af köpare och omsättningen liflig såväl der, som på den mera anspråkslösa julmarknaden på torget. Industriexpositionens alster voro serdeles efterfrågade och på julaftonen fanns ej mycket qvar att välja på. Det herrliga vädret under helgen satte också allt hvad lif och anda hade i rörelse, och julottan var det som hade hela staden varit oppe. På Juldagens förmiddag tjenstgjorde domkyrkokören temmeligen talrikt, och sången var nu utmärkt mot hvad den plägat vara. Ja snart är detta år tillända och ett nytt följer det gamla i spåren. Hurudant skall det blifva för dig och mig? — så spörja vi utan tvifvel alla. Låtom oss jordfästa det gamla året, med tacksamhet! Låtom oss glömma dess sorger och minnas dess glädje och låta de föresatser, som gjordes, om de icke äro uppfyllda, gå i verkställighet, då det nya går in! Det är arbetet som är föresatsernas häfstång. Det gamla är förgånget, så han talar Det nya årets Engel, innan kort. Och ifrån kullar, sjöar, berg och dalar Flyr sista nattens lätta töcken bort. Och solen, nyfödd, såsom förr ur dimman, Går fram att båda oss den första timman. Du lefvat länge nog, du flydda gamla, Att vara mogen för din hädanfärd, Du har sett thromer vackla, throner ramla; Du har sett ljunga krigets blanka svärd; Och sett hur Herrskarn under blixtars lågor Förkrossat folk oci land med storm och vågor. Du skådat ,.hatet, sorgerna och nöden I brokig vexling, på din snabba färd; Der menskors kamp mot hårda hungersnöden, Der hur man äflats blindt uti vår verld, Att dansa kring sjelfgjorda gyllne kalfvar, Förtärd af lidelser och brist på allvar. Men du ock sett, hur fridens palmer trifvas, När hjerta och förstånd dem draga opp; Du sett hur kärleks sköna rosor drifvas, Och hur de, skötta, skjuta knopp vid knopp. Du lyssnat till hur själens sånger klingat, Och gladts då bönen sig mot himlen svingat. Du sett ett lyckligt land, vårt kära, dyra, Vårt hafomsmekta, sköna fosterland. Du sett hur vise män det landet styra, Iur Kung och folk der vandra hand i hand. Hur jernfast rustad, att det landet skydda, Man bildat jägarked kring slott och hydda. Och uti bergets mörka, djupa schakter, Och uppå falt, i skog, på äng,i dal, I alla väderstreck och alla landets trakter I kojans k och i slottets sal: Har du sett äran, fliten, redligheten Bereda oss ett namn i menskligheten. Och vintren kom med hunger uti spåren, Och sorg och nöd blef uti Nordanland; Då såg du folket ömma, torka tåren, Du såg, hur hvarje hjerta stod i brand. Och ifrån fjerran bort belägna länder Till hjelp man ädelt sträcker sina händer. Hvad mer du skådat icke här kan täljas, Du hör Ilistorien till: — den döma skall. Ditt minne på dess blad en gång skall dväljas; Gå bort i ro, hur ock du skött ditt kall, Och låt oss vakna alla i vår boning Uti en mergonväkt af frid — försoning. Det mörknar. Nyårsnattens vinterstjernor Gå klara fram på himlens blåa rund; Hör hur det sjuder i materiens hjernor, Och lidelserna vexla hvar sekund. Det är så, skall så bli och har så varit I dag som kommer, dag som är, som farit.