De räckte hvarandra händerna, men dervid framstörtade tårarne från Gisbertinas ögon, och hon vacklade. Gisbert slöt henne till sitt bröst, och hon slog sina armar omkring hans hals. Tala kunde ingendera; hon hindrades derifrån af snyftningar, och han af den djupaste rörelse. Men hennes snyftningar kommo äfven ur djupet af hennes hjerta. Då de slutligen släppte hvarandra, sade deras af sällhet strålande blickar: — Nu först äro vi verkligen förenade! Domherrn lemnade rummet. Hans hjerta var fullt, och han måste lätta det på sitt sätt, Han begaf sig till sin frände Steinau. — Nå, frände Steinau, känner ni alla nyheterna? — Jag vet ej af något nytt, srände Aschen. Domherrn berättade. — Och sålunda slutas allt till det bästa, slöt han. — och genom hvem, frände Aschen? — Hum, frände Steinau; ni menar genom en Deus ex machina? Eamle republikan! hotade generalen. Men domherrn fortfor; — Jag lemnar konungen hvad konungen tilllörer. Men Gud bör äfven få hvad som tillkommer honom. Mahlberg bar förmögenhet, och han kan gerna stanna i utlandet, — i Schweiz till exempel. Louis Becker kunde ha blifvit inspektor på Ovelgönne eller på någon af Gisberts gods. Han skulle då ej ha blifvit kunglig tjensteman. Och hvad den präktige Friedrichs beträffar, så blir han nu råd, — president och kanske en gång ännu mera. 2 Men