Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 2

svar. Efter krigest slut, och sedan han hos alla ministerier och embetsverk förgäfves sökt den minsta anställning, måste han åter blifva kypare för att ej hungra hjäl. Men han begaf sig till utlandet, der ingen kände honom, och dolde sin uniform och orden på botten af sin koffert, så att ingen menniska kunde ana att han var en preussisk officer. Nå, frände Steinau, har ni något att förebrå honom, eller förklarar ni honom vara en man af ära? — Han är en man af ära! sade general Steinau. — Och ni skulle emottaga honom som officer, om ett krig utbröt och konungen behöfde flera officerare? — Genast! — Men, ännu en fråga, frände Steinau. Domherrn fästade, innan han uttalade sin fråga, sina blixtrande ögon på grefve Thalhausen, som ej visste hvar han skulle göra af sina. Domherrn fortfor till generalen: — Men om ni hade en son eller brorson, som vägrade att lemna löjtnant Becker upprättelse för en förolämpning, derför att han handlat som han handlat, hvad skulle ni säga denne son eller brorson? — Frände Aschen, svarade generalen, — en son har jag ej; men hade jag det, så vore han officer, och om han vägrade att slåss med löjtnant Becker under det förhållande ni förutsätter, så skulle jag gå till konungen och säga: Ers Majestät! låt utstryka min son ur rullorna såsom ovärdig! Generalen yttrade detta vredgad. Grefve Thalhausen satt tillintetgjord,