Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 2

ÖUn bonddräng kan vara en ärans man. — Det tror jag äfven, och vi ha exempel att bonddrängar kunna bli förnäma herrar och stora generaler. Jag kommer att tänka på den österrikiske generalen grefve Spork; han var bonddräng från en by i Westfalen. — Och den tappre fältmarskalk Derfflinger, som förr hade varit skräddaregesäll, som den store kurfursten af Brandenburg gjorde till sin general under kriget med Polen och fransmännen! Ah, frände Steinau, tror ni ej att kurfursten skulle ha skickat den officer på fästning, som vägrat tjena tillsammans med Derfflinger? Men nej, svara inte ännu. Mina unga herrar officerare, får jag först be om er mening? Först er, herr grefve Thalhausen. Det var en kinkig fråga för grefven, men han blef ej lätt förlägen. — Det beror på vissa förutsättningar, sade han. — Till exempel, herr grefve? Men grefven hann ej svara, ty hans ord hade väckt generalens harm. — Det beror ej på några förutsättningar, utbrast den tappre, gamle krigaren. — Med en officer, som min konung bevisar den äran att upptaga i sin arm, måste det vara en ära för mig att tjena, och en officer, som tänker annorlunda eller hyser betänkligheter, uppreser sig mot sin konung och tillhör fästningen. — Ialadt som en tapper krigare egnar, frände Steinau, och hvad som gäller om en skräddaregesäll, giuler äfven om en kypare, och vår löjtnant Becker hade före kriget varit kypare, men han lemnade sitt yrke för att skynda till fosterlandets för