Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 2

Derefter aflägsnade Gisbert sig. Löjtnant von IIomberg stod öfverraskad. en ståtliga gestalten och det lugna, stolta ansigtet imponerade på honom, oaktadt mannens enkla väsen. Och dertill detta, inom hela preussiska armn beundrade, namn. — Lår oss aftala vidare, herr löjtnant, sade Friedrichs på sitt lugna sätt. — Herr öfverstelöjtnant — sade officeren. — Icke så, herr löjtnant. Jag är assessor Friedrichs. Öfverstelöjtnant är jag blott om konungen åter skulle behöfva min arm och mitt svärd. Löjtnanten bugade sig djupt och sade: — Löjtnant Becker är den förolämpade; således välja herrarne vapen. — Jag föreslår sabel, svarade Friedrichs. — Vi ha rättighet att stegra, herr Friedrichs. — Ja visst, berr von Homborg. — Och välja pistoler. — Vi antaga det. — Grefve Thalhausen anhåller äfven att duellen eger rum i afton. — Antages äfven. — Vet ni ett passande ställe? — Ja, en sjerdedels mil nedanför sågen sträcker sig en smal ravin in bland bergen. Ni kunna ej förfela den. — Och vid hvilken tid? — Klockan sju. — Öfverenskommet då. — Jag skall medföra en läkare, sade Friedric.8hvarefter de båda herrarne åtskiljdes med en handtryckning. X på aftonen hade alla herKlockan sju På SONATA D rarne infunnit 8.s i ravinen. Der var