Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 2

or förslagets lyckliga Ode 1 nåtionahorzamlingarne. UTRIKES, U RRIKE. Det har i ett telegram blifvit meddeladt, itt Beust blifvit entledigad från sin förra defattning och blifvit uppdragen avti riksninisteren öfvertaga de utländska angeläzenheterna. I ett annat telegram meddeas nu, att Becke blifvit utnämnd till riksinans-och John till rikskrigsminister. . ITALIEN. Från Florens telegraferades den 24 dennes om aftonen: , Konungen har rest till Turin. Hos allmänheten råder den största oro och ovisshet; Man antager, att Menahrea redan i morgon skall ollentligsöra den nya ministerlistan. Det anses ör sannolikt, att flera af de förra kabinettsmedlemmarne skola behålla sina platser, . De tal i deputerade-kammaren, i hvilka Menabrea utförligt försvarade sin politik, öreligga nu. Utrymmet tillåter ej att i sin helhet meddela dessa förträffliga tal, men enskilda bitater kunna i hög grad bidraga till att belysa förhållandena. Då vi trädde till statsrodret — sade Menabrea — fanns ingen minister; krigshären var icke beredd att gå i fält, och Frankrike höll på att sätta interventionen i verket. Vi måste framför ilt visa, att en regering existerade. och detta var let hufvudsakliga ändamålet med den proklamaion, under hvilken vi satte våra namn. Den var räng, men stränghet var nödvändig. Man har ort tvenne invändningar mot denna proklamaMan har för det första nekat riktigheten at rår förklaring derom, att Garibaldis anfall på Kyrkostaten icke företogs under konungens fana. För att bevisa mitt påstående behöfrer jag emelertid blott anföra ett telegram från Hat detta telegram lydde så: 3,Det skulle för oss vara allleles omöjligt att lugnt åse, att i Rom infördes en regeringsform, som medförde faror för 1 ien och monarkien, Ratazzi hade således förutsatt len eventualiteten, att rörelsen skulle taga en republikansk vändning. Jag har läst alla Garibaldis proklamationer, och i dem finnes visserligen icke ett enda ord mot den monarkiska principen. Det är min pligt att här afgifva denna förklaring, men jag måste tillika framställa den frågan, bu rurida Garibaldis alla officerare delade hans åsigt. llera omständigheter, som företöllo under omröstningen i Viterbo, gifva mig rättighet att betvifla detta. Då vi sade, att Garibaldis fana icke var vår, hade vi i tankarne de tal, som han hällit på slera ställen. Det framgår nemligen af dessa tal, att påfredömets tillintetgörelse var Hans program, då deremot konungens af Italien program går ut på, att kyrkans öfverhufrud skall aktas och beskyddas. Man har äfven förebrått oss, att vi talade om ;;romarnes angelägenheter i stället för om romerska frågan. Man mäste forvånas Öfver, att en sådan förebråelse riktas mot oss af dem, som i parlamentet sätta sin ära uti att hafva mest bidragit, till de folkomröstningar, hvilka utgöra konungarikets grundval. Har man då nu i sinnet att frånkänna romarne samma rätt som andra italienare? .. .. Vår intervention i Kyrkostaten hade ett tredubbelt syfte: vi ville häfda vår itt gentemot den franska ockupationen, efterkomma de romerska kommunernas anmodan om skydd mot anarkien samt göra det lättare för de frivilliga att följa den uppmaning, som konungen riktat till dem i sin proklamation om att utrymma Kyrkostaten och samla sig bakom vår arme. Då all fara för det påfliga territoriets säkerhet var rsvunnen, återkallade vi våra trupper, emedan vi ville beröfva Frankrike hvarje förevändning till en fortsatt ockupation och afsändandet af tera trupper, hvilket sistnämnda man just då höll på med. Lamarmora och Pepoli, som under dessa allvarsamma förhållanden åtogo sig svåra missioner för regeringen och härigenom — hvilket är mig en glädje att erkänna— gjorde landet de största tjenster, kunna bevittna, att mina ord äro den strängaste sanning .... Regeringen har blifvit uppmanad att uttala sin åsigt om Septembertraktaten. Ivenne deputerade (Minghetti, som uppläste ett bref från lord Palmerston, hvari traktaten betecknades som ytterst fördelaktig för Italien, och Visconti Venoslu) hafra redan visat betydelsen af denna traktat, och jag vill derföre inskränka mig till att säga, att den alldeles icke gick ut på att upphäfva dagordningen af 1861 (om Rom som hufvudstad). Denna traktat pricjudicerade icke frågan, men gaf oss ett medel till att vinna, det de frarska trupperna utrymde Kyrkostaten, samt att den italienska och påfliga regeringen kunde komma att lefva på en dräglig fot med hvarandra. Det sistnämnda resultatet blef olyckligtvis icke vunnet, ty det är endast alltför sannt, att romerska regeringens motstånd ökade den agitation, som varit den väsendtligaste orsaken till de sednaste tilldragel: serna. Hvad Septembertraktaten i det hela angår, vill jag äfven anföra ett bref från markis d Azeglio, de italienska diplomaternas senior. Han skref i September 1564, att man aldrig kunde tänka på att genom list vinna Rom af Frankrike, att det absoluta vore all politiks värsta fiende, samt att man endast borde gå till Rom efter att öfverenskommä med den, som hade i ckan nyckeln till Porta del popolo, nemligen Napoleon III. Det var just af sådane åsigter, som de män leddes, hvilka afslutade Septembertraktaten. Man har äfven uttalat önskan om att få veta, huru regerins gen nu uppfattar traktaten, samt om den — efter allt som skett — ännu står vid makt. Från den diplomatiska rättens ståndpunkt fortfar en traktat att bibehålla sin kraft, såvida den icke innehållet en speciel artikel, som angifver tidpunkten för dess varaktighet. Septembertraktaten har icke blifvit uppsagd, och den måste således ännu vara giltig. Då emellertid en af dess vigtigaste bestäm: melser, Kyrkostatens utrymning af de franska trupperna, icke för ögonblicket är uppfylld, så anser E