Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 30 december 1868, sida 2

och hans tre kamrater vågade ej se på honom. Domherrn steg upp. — Vi talade nyss om konungen, frände Steinau. — Konungen är här. — Huru? utbrast generalen och sprang upp. — Här? Hvar? — För en timma sedan satt han i den der bersån med general Witzleben. Nu promenerar han med honom. Ah, der återkomma de just. Ni ämnar troligtvis uppvakta Hans Majestät, frände! Farväl således. De fyra unga officerarne sutto fullkomligt slagna. — Gud i himlen! utbrusto de. Domherrn tog med ett vänligt leende afsked af dem. — Mina herrar, jag tackar för ett angenämt sällskap och önskar er god moron. i Då han ämnade återvända till värdshuset, hörde han från färjstället en melankolisk röst: — Sätt mig öfver! Han stannade. — Jag känner den rösten. Ja, det är den halte skolmästaren Hausmanns! Den stackars musketören med det två gånger afbrutna benet. Och der borta går hans gamle kapten. Ah, frände Steinau, för den arme mannens skull skola vi afräkna med dig. — I dag? — Vi få väl se. Detta hade tilldragit sig på morgonen. På aftonen samma dag befunno sig flera herrar församlade i en trång, undandold ravin, ungetär en qvarts timmas väg från Dahlheimer-sågen. Fyra officerare, bland hvilka grefve Thal