Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1867, sida 2

er vördnadsfullaste tack till konungen, som har ett ädelt hjerta? — Ja visst, som menniska. Men en kung bör ej ha nägot hjerta. — Ni hyser fördom mot konungarne? — Sig snarare mot konungariken. Jag är en gammal republikan. — Ni sade att konungar ej böra ha hjerta. — Ja, min ärade herre. På thronen bör endast rättvisan sitta, och hon fär ej ha hjerta. Ett hjerta kan vara godt den ena dagen, sämre den andra. — Min konungs hjerta är alltid godt. — Nå, så framför då till honom min hjertligaste. tack. Utan konungen hade ni troligtvis ej fått höra talas om den sjuka, och utan er hjelp hade vi kanske i morgon sett henne som lik, och — jag hade blifvit en mördare. Ja, min herre, jag hade vågat fuska i Försynens handtverk, och det kunde ej gå väl. Gud har dock vändt allt till det bästa; — hm, vi äro alla verktyg i hans hand, konungar, läkare och domherrar, ty alla äro vi menniskor. Lef väl, min högt ärade herre! Konungens lifmedikus aflägsnade sig med en skakning på hufvudet. Gisbert anlände i detsamma, och gick fram till domherrn. — Ah, Gisbert, du har varit hos grefve Thalhausen; hvad sade han? Den unge friherrn berättade: — Jag träffade grefven och hans kamrater i trädgården, presenterade mig, nämnde att jag kom å löjtnant Beckers vägnar samt affordrade honom den förklaringen, att han ej skulle hafva tillåtit sig denna förolämpning, om han hade kännt Deokers egenskap af officer. — Nå? — Grefven svarade att han ej kände någon löjtnant Becker, ty en konungens officer bär ingen kyparejacka, och bär han den, så är han ej längre officer. — Hvad sade du då?