Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1867, sida 2

herrn fortfor iskallt samt med ätervunnet lugn: — Om ni önskar upprättelse af mig, så är jag domherrn, friherre von Aschen. Jag afstår från mitt privilegium som andelig och skall glömma, att jag står inför en person, som hvarje man af ära kunde förneka upprättelse. Jag står till er tjenst. Herr von Schildens tänder knastrade, och han sade: — Ni skall höra af mig, min herre. Nu kallar mig min tjenst. Han gick fram mot dörren till sjukrummet. — Ett ögonblick, sade domherrn. — Intet mord! Jag skall kalla ut herr Mahlberg. Men en annan hade redan hejdat herr von Schilden. — Ett par ord, herr geheimeråd! sade den fremmande läkaren. . Herr von Schilden såg upp och studsade. Han tyckte sig förr hafva sett denne fremling. — Hvad önskar ni? frågade han tveksamt. Läkaren förde geheimerådet åt sidan och hviskade sakta några ord till honom. Herr von Schilden bleknade åter, bugade sig djupt för läkaren, gaf sina gensdarmer en vink och aflägsnade sig med dem. Domherrn betraktade läkaren leende. — Herr geheimeråd, får jag göra er en fråga? — Gerna herr domherre. — De ord ni yttrade till den der herrn voro: Jag är konungens lifmedikus och här på hans befallning. Var det ej så? Läkaren log äfven och nickade. — Välan, fortfor domherrn, — så hat den godheten att till hans majestät framtöra min vördsammasto tacksägelse, och emottag, ni herr geheimeråd, min hjertligaste tack. — Och hvarför, frågade läkaren, — blott