Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1867, sida 2

— Min herr von Schilden, ni ämnar ju arrestera er fordne vän och kollega, herr Mahlberg? Herr von Schilden betraktade domherrn högdraget. — Min herre, jag är ej hessisk tjensteman, och vi befinna oss nu i Hessen. Ni måste således vända er till dessa herrar med er fråga. Han visade på fahnjunkaren. — Hm, herr fahnjunkare, sade domherrn, — har ni någon skriftlig befallning att här arrestera herr Mahlberg, eller någon annan? Fahnjunkaren visade på herr von Schilden. — Jag har endast befallning att följa herr geheimerådets order. — Ni hör, min herr geheimeråd, sade domherrn till herr von Schilden. — Jag upprepar således min fråga. — Och med hvad rätt? — Med mensklighetens. Herr Mahlberg befinner sig der inne hos sin fru, son ligger illa sjuk. En sinnesrörelse skull döda henne. Vill ni med edra gensdarmer intränga till henne, arrestera henne: man och döda henne? Domherrn betraktade honom med sins blixtrande ögon så skarpt, att han nöd gades nedslå sina. Men han höjde den åter. — Ni kan ju bespara frun sinnesrörel sen. För ut herr Mahlberg till mig. — Och om jag nu sade nej, min her von Schilden? Om jag tvärtom föredrog att hemta upp er fru, som sitter dernermed grefve Westernitz, för att låta den bevittna huru ni äfven mördar ett stac kars olyckligt fruntimmer, hvars olyck: — — skall jag fortfara, herr von Schilden Von Schilden hade blifvit likblek. — Usling! utbrast domherrn, hänförd af ädel vrede, och så högt att alla hörd det. Herr von Schilden ryckte till, men dom