Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1867, sida 2

Han begagnade åter de förlden oinvigde obegripliga medicinska uttrycken. — Ah, tänkte domherm för sig sjelf, — nan är äfven hofman, — och herrn i bersån — — Plötsligt hördes sasta steg och vapenslammer i korridoren. Domherrn blickade bort mot den sjuka, som ej tycktes hafva hört ljudet. Derefter gaf han Mablberg ett tecken att vara lugn och lemnade rummet. I förstugan stodo den hemske fahnjunkaren och en gensdarm. — Söker ni någon? frågade domherrn. — Ja, min herre, svarade fahnjunkaren, som var en höflig man. — Får jag fråga, hvem? Fahnjunkaren blickade mot trappan, likasom väntade han någon. — Ah, sade domherrn och såg äfven mot trappan, men ingen syntes der till. — Söker ni ej någon i det rum jag nyss lemnade? återtog domherrn. — Jo, min herre. Domherrn öppnade kammardörren och sade: — Herr geheimeråd, får jag anhålla om ett par ord. Den fremmande läkaren kom ut. — Herr geheimeråd, frågade domherrn, — kan den sjuka räddas? — Jag har grundadt hopp. — Tillåt ännu en fråga. Skulle en våldsam sinnesrörelse skada henne? — Den skulle nästan otrifvelaktigt döda henne. Domherrn vände sig till sahnjunkaren — Herr sahnjunkare, låt bedja herr von Schilden att han stiger upp. — Herr von Schilden? frågade läkaren r båda herrarne stå under le domherrn. ma steg herr von Schilden ick emot honom,