Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 december 1867, sida 2

mande läkare, som jag träffade der nere. Ni måste tillåta mig att föra honom till er, vore det äfven för att öfvertyga vår gode doktor här, att han användt allt för att rädda ett för oss alla så dyrbart lif. Den sjukas ögon glänste åter. Det var hoppets ljusglimt. Mahlberg såg detta skimmer i den sjukas ögon, och hans eget bröst likasom fylldes af ny lifskraft. — Bifaller du, Agatha? — Fråga doktorn. — Jag hemtar sjelf den fremmande läkaren, sade denne med en suck af tillfredsställelse och gick mot dörren. Men domherrn förekom honom, öppnade dörren, och den fremmande läkaren inträdde. — Herr geheimeråd! Min vördade lärare, utbrast den unge doktorn och bugade sig djupt för den fremmande läkaren. Men denne gaf honom en vink och sade vänligt: — Det gläder mig att så oförmodadt återfinna en utmärkt och kär lärjunge. Derefter satte han sig bredvid den sjuka, och den unge läkaren måste följa honom till bädden. Geheimerådet undersökte den sjuka och frågade derunder sin unge embetsbroder. Domherrn stod emellertid vid fönstret och funderade. Den fremmande läkaren, — ett geheimeråd och en af sina lärjungar högt värderad lärare, — den förnäme äldre herrn, som han sett i bersån, och som anländt i sällskap med två andra herrar; — var geheimerådet en af dem? Hvem var fremlingen i bersån? Geheimerådet hade nu slutat sin undersökning och sade: — Min käre, unge kollega, jag lyckönskar er till behandlingen af detta svåra fall. Jag skulle sjelf hafva användt samma medel som ni. Skola vi nu kanske försöka följande: