Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1867, sida 2

hecker berättade sitt uppträde mec grefve Thalhausen och slöt: — Jag måste ha upprättelse. — Det skall du ha. Jag går genast till grelven. — Och hvad ämnar du säga honom! frågade nu domherrn, som hade återkommit. — Grefven skall slåss med mig. — Nej, nej, ropade Becker. — Det var inte meningen. Han skall slåss med mig. — Det är inte heller meningen, sade domherrn. — Jag trodde just att ni skulle förifra er, och derför skyndade jag tillbaka. Duellen är ett hedersbruk, under vissa omständigheter en hederspligt. Men hvarje bruk betingas af konventionella förhållanden. Så äfven duellen. Den eger blott rum mellan samhällsklasser, som med hänsyn till äran erkänna hvarandra som satisfaktionsberättigade. Sålunda, min unge vän — förlåt ord, som kunna synas bittra, ehuru de äro sanna — duellerar ingen officer eller student med kyparen, som passar upp honom. — Stilla, Gisbert, jag vet hvad du vill säga, — att vår unge vän nu har bortlagt kyparejackan och är åter officer. Du ville ju säga det? — Ja, onkel, och att grefven, då han nu erfar att han förolämpat en officer, ir tillbaka förolämpningen eller måste slåss. — Äfven deri har du orätt, Gisbert. En förolämpning kan endast försonas genom en duell, då den tillfogas under medvetande af denna jemnbördighet. Men detta var icke fallet här. Grefve Thalhausen känner ej att vår vän är officer eller det hedervärda motiv, som förmått honom att blifva kypare; således drabbar