Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1867, sida 2

— Jag måste se honom, äfven om jag skulle dö i hans armar. — Bifall, herr doktor, bad Gisbertina. Läkaren öppnade sjelf dörren, och Mahlberg inträdde. Men han var ensam, friherre von Aschen följde honom ej. Gisbertina hade vexlat firg, då dörren öppnades. Men då hon såg Mahlberg ensam, visade sig ett uttryck af smärta omkring hennes lätt skälfrande mun. Hon lemnade Mahlberg sin plats vid bädden. : Den sjuka förmådde ej röra sig, endast hennes ögon kunde helsa maken med en nästan öfverjordisk glans. Han hade fattat hennes nästan genomskinliga hand och tryckte sina läppar derpå. Ikaren och Gisbertina hade dragit sig undan till fönstret. — Hvad jag tackar dig, Herrman, hviskade den sjuka. Mannens ögon blefvo fuktiga. — Jag har ju allt att tacka dig för, Agatha, sade han. — Hela mitt, lif skall esnas åt tacksamhet mot dig. Hennes blick fördunklades — UHerrman, jag fruktar att jag dör. — Nej, nej, lifvets och kärlekens lycka kall blomstra för oss. — Jag trodde det ; fven, hviskade hon, — men det var en ijja. Äktenskapet är ör heligt att var helgas af förräderiet. ag måste dö; Gr Å ordnar allt bättre och isare. Jag te O car honom dubbelt, derför tt jag, först mad med honom och dig, kan ö i dina -armar (Farta Y