Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 december 1867, sida 2

8. har likval ÅHutvet afböja, formodligen af bankskäl, som jag icke i Slutligen anhåller jag ödmjukligen, att de tidningar, hvilka anse den periodiska pressens mission vara att sprida sanning och upplysning, behagade i sina spalter inrymma dessa rader. Stockholm den 24 December 1567. A. O. Wallenberg. Kreditväsendet. Ur en uppsats i detta ämne i Jönköpingsbladet återgifva vi följande sunda och riktiga erinringar: Det är härvidlag som vanligt lättare att inse det onda än finna botemedel derför: alla erkänna att krediten missbrukas, men om sättet att hämma missbruket äro meningarne delade. De flesta veta ej bättre råd än att vända sig mot kreditgifvaren, menande att om man betager honom laglig fordringsrätt, så skall han nog akta sig avt lemna kredit. Men man förbiser vanligen, att ett sådant systems fullständiga genomförande skulle göra allt affärslif omöjligt. IIuru ofta uppstår icke , kredit (i detta ords hvardagliga men origtiga bemärkelse) emot säljarens vilja; t. ex. någon skickar bud efter en vara att bese, förklarar sig behålla den och begär räkning — men betalar icke. Har nu säljaren ingen laga kraträtt, så skulle han icke kunna lemna varan tiil påseende annorlunda än att skicka den med eget bud, som hade uppdrag att återkomma med varar eller dess betalning. Än värre ställer sig t landet med alla genom bref uppgjorda affärer. Varor reqvireras, med löfte om betalning efter räkning så snart den ingår: en sådan order kunde ej utföras, om säljaren saknade laga krafrätt, ty köparen kunde ju begagna denna omständighet för att undandraga sig betalningen. Med ett ord: den ifrågasatta åtgärden vore att upprätta ct allas misstroende emot alla, i stället att allt affärsväsendes lifselement just är allmänt förtroende. Det är en af gammalt erkänd regel, att missbruket ej upphäfver det rätta bruket, och d duger ej heller försöket att i affärslifvet håmma förtroendets missbrukande genom att upphätv. sjelfva förtroendet, utan man måste väl här som i andra fall vända sig endast mot missbruket och dem som utöfva detsamma. Åro nu desse, i fråga om krediten, de som gifva eller de som få kredit? Vi svara utan tvekan: de sednare, och derföre kunna vi för ingen del biträda det pjunk, hvarmed nu för tiden så många föra motvilliga eller oförmögna gäldenärers talan: en rådande åsigt, hvars verhandtagande verkningar skådas i det slappa sätt, hvarpå de skamlösaste konkurser oftast behandlas. Det är godt och väl att ömma för den skuldsatte, — nb. om han är redbar och ordentlig; — men har då ej fordringsegaren också nägon rätt; förtjenar ej hans belägenhet äfven nå gon hänsyn? Måhända icke i deras ögon, som sittande vid sitt skrifbord tro i all oskuld, att det står i hans skön att lemna kredit eller icke, men säkerligen i allas som närmare känna affärstörhållandena och veta att så ingalunda är fallet. Fordringsegaren är ju ock vanhgen i sin ordning gäldenär. Nå ja, han skulle då i sin tur åtnjuta samma undseende. Ja, så går det merendels till nu, så långt det enskilta området räcker, ty det låter sig knappast göra på annat sätt: mon mån det ej vore bättre att tillämpa puuktlighe met hela raden igenom än efterlåtenhetss Jo, desto heldre, som uraktlåten punktlighet i betalning af konsumtionsskulder härrör i nio fall bland tio af bristande vilja och blott i ett af saknad förmåga. Att likväl alldeles upphäfva konsumtionskrediten blir ej lätt, ty äfven konsumenten får i sin tur hålla kredit: jordbrukaren på sin skörd, tjenstemannen på sitt qvartal, handtverkaren å pågående arbete, o. s. v. Kreditgifvaren kan missbruka sin rätt, utan tvifvel. lika väl som kredittagaren; men en sådan rätt finnes dock och måste finnas, om ej allt affärslif skall i grund förqvätvas. Men då vi förfäkta denna rått, medgifvande å andra sidan att den kan missbrukas, så följer tydligen derat, att vi ej motsätta oss alla regulatirx utan fordra endast det de så aspassas, att de så vidt måjligt är endast träffa missbruken å ömse sidor, lemnande det lofliga bruket oantastadt. IIuru detta skall ske blir städse en svår fråga att sa, och fullt tillfredsställande lärer den väl icke på lagstiftningens väg kunna lösas; men säkert är emellertid, att den icke löses genom den gordiska knutens afhuggande medelst att helt enkelt förklara den ena parten rättslös.