Herr von Sduldens ansigte glänste af fröjd. — YJögförrädaren sjelf, sade han till sitt folk, — han löper direkte i våra händer. — Hvem af dem är det? frågade sahnjunkaren. — Den större, som haltar något, men den andre är hans medbrottsling, och vi häkta dem båda. Se, de gå in i huset; vi ha dem. På edra poster, gensdarmer! Herr fahnjunkare, följ mig. Geheimerådet von Schilden gick fram mot huset. Mahlberg och Gisbert von Aschen hade redan gått dit in, och der möttes de af domherrn. — Ni bör ej gå in till er fru i detta ögonblick, herr Mahlberg. Den sjuka är mycket svag. Derefter sade han till Gisbert: — Ämnar du följa herr Mahlberg in i sjukrummet? — Jag tänkte det, onkel. — Gisbertina är der. — Vet hon att jag är här? — Nej. — Stannar hon, om jag stiger in? — Det vet jag ej. Men jag har ett uppdrag till. dig. — Från hvem? — Från Louis Becker. Han är kypare här och har fått en hedersaffär, hvarvid han behöfver ditt råd. — Det skall han ätven få. Louis Becker nalkades i detsamma, och domherrn sade till Mahlberg: — Jag för er emellertid till läkaren. Båda aflägsnade sig.