ter den 28 April 1864, skulle anses såsom gemensamma, hvilket förslag enhälligt antogs. På ordförandens framställning om, att minnet af de personer, hvilka genom donationer bidragit till arbetsoch fattighusets uppbyggande, borde bevaras, beslöto Fullmäktige, att en sten, innehållande de båda gifvarnes, afl. bandl. Jonas Bergman och aflidna enkefru Christina Nordemann, namn, skulle anbringas i väggen uti det rum, hvilket Fullmäktige begagnat till sessionssal. Efter det föredragningslistan sålunda blifvit genomgången, upplöste Fullmäktiges ordförande, hr majoren Flack, sammanträdet med ungefär följande ord: Vårt värf är slutadt; jag återlomnar i dag med tacksamhet det förtroende, som jag snart i fyra år innehaft, att vara eder ordförande. Men innan jag nedlägger min talan, vill jag å detta samhälles vägnar tacka Fullmäktige för alla goda beslnt, hvarpå vårt nuvarande bestånd hvilar; Nämnden för dess redbara och kloka förvaltning: Fattigrården för dess svåra, mångsidiga och ofta smärtsamma omsorger; Brandkåren för det lugn, dess arbete och tillvaro beredt samhället. Jag må härvid icke förgäta öfriga personer, som med nit skött sina värf, deribland jag serskildt när ner kassören, hvars redbarhet ensamt borgat för sården af vår kontanta egendom under loppet af flera år. Det hvilade öfver vårt samhälle för icke så många år tillbaka ett tungt moln, som fördystrade det hela och medförde split och oenighet, förflyttade det enskilta framför det allmänna intresset och splittrade kommunalkraften till både åsigter och handlingar. Men med 1862 års kommunallag skingrades detta moln, och en ny tid ingick; enighet och allmänt förtroende föddes på nytt. Resultaterna af detta värdiga förhållande emellan folket och kommunalstyrelsens alla afdelningar sinsemellan ha gifvit oss mycket, som vi förut saknade. Vi se nu en vacker elementarläroverksbyggnad; vår kyrka i ordnadt skick, med nytt orgelverk; ett nligt arbetsoch sattighus; nytt sjukh Vi hafva vår väg makadamiserad, hafva gaslysning, post m. fl. fördelar, — allt frukter af evighet och samdrägt, och vi må glädjas åt att se dessa verk fullkomnade, hvilka alltid komma att lända dem till heder, som dervid lagt banden. Man säger att vi äro fattige, — att detta var en svår betänklighet i början, då föreningen med staden sattes ifråga. Månne det ensamt var vårt fel? Man måste söka skälet härtill i den allmänt aftagande rörelse (skeppsfarten), hvaraf denna kommuns arbetare ega sin utkomst, till ringa del hos folket sjelft. Det gifves äfven för oss betänkligheter vid inädet i den stora föreningen med staden; men vi ro fullt öfvertygade. att Göteborgs styrelse, med ännedom härom, skall omhulda den nya stadsdelen ech från början inleda oss på en väg, som förer derhän, att vi framdeles skola ömsesidigt få skäl välsigna vår föreningsdag, hvarföre vi med redlig välvilja och fullt förtroende böra och skola möta våra nya vänner. Mine herrar! Det är denna gång vårt sista sammanträde, vi måste nu skiljas. Det sker å min sida icke utan rörelse; jag tackar eder af innersta hjerta för de dagar vi arbetat gemensamt, och upplöser sålunda för sista gången Carl Johans Församlings Fullmäktiges sammanträden med den varma önskan: måtte Gud beskydda och upprätthålla detta samhälle! Sedan de närvarande instämt i denna önskan, tolkade direktör J. N. Söderling å v. ords:s vägnar Fullmäktiges tacksamhet för det nit och den omsorg, hvarmed hr major Flach handledt Fullmäktiges förhandlingar. Fullmäktige åtskiljdes härefter kl. 8 e. m. — Protest mot protesten. Red:n har emottagit efterföljande skrifvelse: DÅ red:a i gårdagens tidning utan någon anmärkni intagit en k. protest från de herrar, hvilka anstaltat de sednast hållna mötena på Bloms sal, framkallad deraf att jag vid Stadsfulläktiges sednaste sammanträde skulle hafva uttalat och flera af mina kolleger gillat den åsigt, att stadens innevånare icke skulle vara i sin fulla itt. då de på allmänna möten framställa sin mening och sinå önskningar samt med lagliga medel i föreskrifven ordning söka deråt bereda det afseende desamma förtjena. anhåller jag få fästa uppmärksamheten derpå att jag. vid det ifrågavarande tillfället, aldrig motsagt rättigheten att i större eller mindre samqväm, eller vid offentliga möten afhandia och öfverlägga om allmänna angelägenheter, hvilka alltid måste vinna af hvarje utredning, men deremot motsatt mig auspråket hos möten sådana som det omnämnda eller deras beyrelser, att i sambredd med eller gentemot de för händhafvandet af stadens angelägenheter tillsatta myndigheter direkt ingripa i stadsförvaltningen. är ej svår att inse för den som dertill ja, likasom att utropen om angrepp på församlinåsfriheten ock diskussionsrätten ej passa till hvad jag yttrat. I detta fall är jag lika angelägen att jag och de som med mig tänka lika må trikallas från misstankan om illiberala åsigter, som man å andra sidan synes vara att af anklagelsen derom vinna stöd för sin oppesition och så att säga göra den mer berättigad. Jag begagnar detta tillfälle för att äfven framhålla, att de herrar, som utgjort bestyrelsen för mötena, ej af mitt anförande haft något skäl till sina försäkringar, att de ej påstått eller tänkt sig något obehörigt inflytande på Stadsfullmäktiges beslut, likasom att de måtte från hvad blifvit yttradt vrid andra tillfällen hämtat anledning till deras fordran, att man skall afhålla sig från bedömande af de motiver, hvilka ledt dem, ett ämne som jag ej vid det omtaldta tillfället afhandlat. Göteborg den 24 December 1867. Th. Berger. — Emigrationen, Redaktionen har med posten mottagit följande skrifvelse: Newyork d. 3 Dec. 1867. Redaktionen torde godhetsfullt införa följande hausen sig sjelf, — står inte karlen der