—— — Han riktigt mätte oss från hufvud till fot. — Jag tycker att jag sett honom förr. — Och jag tyckte mig omkring hans hals se bandet af orden pour le merite. Jag kunde ej se tydligt, ty han hade rocken igenknäppt. — Anfikta, nu tror jag mig äfven känna honom. Har någon af er sett general Witzleben? — Är du galen, Homberg? — Svara. Känner någon af er honom? — Nej. Men Witzleben är konungens adjutant. — Just derför. — Vill du fåsväs alj äfven konungen är här? — Ja, om den vi sågo var general Witzleben. — Men huru skulle konungen komma hit, utan att någon vet det? — Han har rest incognito. — Du måste ta reda derpå, Homberg, du som vet allt. — Men huru? sade herr von Homberg. Jag kan inte gå in i bersån och fråga: Förlåt mig, mina herrar, är ni inte hans maj konungen och hans excellens, general von Witzleben? — Det blir din sak. Fråga värden. Herr von Homberg gick in i huset. En af de öfriga sade nu: — Louis låter oss vänta i dag. — Jag sade er ju, att karlen blir impertinent, inföll grefve Thalhausen. — Jag har alltid funnit honom höfligt sade en annan, — man påstår att han skall vara något mer än en vanlig kypare. — Den, som bär kyparejackan, är ky pare. Men för fan, afbröt grefve Thal