Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 december 1867, sida 2

Och i nästa ögonblick såg kyparen att en ung, täck slicka steg ned i dalen. Ilan skyndade in i huset för att beställa chokolade åt officerarne. De tre sist anlända officerarne begäfvo sig till den förste. — Ivad har du för otaldt med karlen, Thalhausen? — Ah, den näsvise lymmeln! utropade grefven sörargad. Om han ännu en gång ger mig ett sådant svar, skall han få smaka min klinga. — Hm, Thalhausen, mot oss är han alltid höflig. Ni båda äro ej vänner. Grefve Thalhausen brusade åter upp. — Spara dina ord, IIomberg. Jag är aldrig vän med en kypare, som passar upp mig. — Hvad hade du emot honom? — I vår berså sitta fremlingar. Jag ville att han skulle visa bort dem; då frågade han om bersån tillhör oss. — Det var impertinent. — Och bersån tillhör oss, ty vi dricka vårt chokolade der hvarje morgon. — Och vi skola åter ta den i besittning i dag. — Naturligtvis. De gingo alla fyra mot bersån. Men de kommo ej längre än i dess närhet. Vid ingången stod en kortväxt, äldre man och betraktade de unga herrarne kallt och genomträngande. De vände alla om och satte sig vid ett aslägset bord. Der sade de halrhögt: — Hvem fan var det? — Han såg tusan så stolt ut.