Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 december 1867, sida 2

köteborgs ech Bohusläns sparbank i hr C. I Biombergs bus vid stora Salutorget halla tillsluten för insättningar och uttagninga på eftermiddagen Tidkulan på Navigationsskolan uppstiger 5 min före 1 och faller kl. 1 p. d. Museum hålles öppet från kl. 19 f. m. till 3 e. m. — Läsrummet hålles öppet från kl. 16 f. w. till 1,10 e. m. Musei bibliotek hålles öppet från kl. 12—1 mid1 dagen. —— Stockholm. Utnämningar. Kongl. Maj:t har, uppå sjord anmälan, utnämnt oeh förordnat till kapitenlöjtnant i K. flottans konstruktionskår, premierlöjtnanten i kåren E. A. Pihl, hvarjemte Kongl. Maj:t, uppå gjord ansökning transporterat och förordnat kapitenlöjtnanten E. A. Pihl att vara chel för Gotlands fördelning af Södra lotsdistriktet. Kongl. Maj:t har utnämnt och förordnat: vid skånska dragonregementet: till underlöjtnant, fanjunkaren E. G. HB. Dreilick. — Afshkedsansökan. Öfversten vid Vestgöta regemente E. Ci. Lillichööbk har inlemnat sin afskedsansökan. — Nordiska konstföreningen hade sin utlottning sistl. Lördag dervid 41 vinster utföllo. — En större minnesmedalj, af närmare 3 ums diameter, öfver Stockholms grundiggare Birger Jarllhar nyss af fru Lea Ahlborn blifvit fullbordad. — Svenska akademiens högtidsdag sirades i Fredags afton å stora pörssalen i närvaro af konungen, drottningen, enkedrottningen, hertigarne och hertiginnorna af Östergötland och Dalarne, statsråden Bredberg och v. Ehrenheim, åtskilliga andra dignitärer samt en så talrik samling åhörare i öfrigt som lokalen kunde rymma. A. B. skrifver härom: Af akademiens ledamöter tillstädesvoro tio. nemligen hir Melin, Carlson, Svedelius, Hildebrand, grefve Hamilton, grefve Manderström, Strandberg, friherre De Geer, Ljunggren och Wennerberg, hvilken sistnämnde denna afton tog sitt inträde i akademien. Såsom direktör fungerade prof. Ljunggren, hvilken öppnade högtiden med ett tal, i hvilket han frawhöll vigten af akademiens uppgift, som var att hålla folkmedvetandet vaket. Detta vore så mycket angelägnare i en tid, då visserligen natienalitetsprincipen är dagens lösen, men endast de nationaliteter vinna kännande, hvilka förmå att tilltvinga sig det, och då ett land sådant som Sverge, hrilket ej räknar sina innevånare i tiotals millioner, ej har något annat att förtrösta på än Gud och sig sjelf. Medlen för folkmedvetandets och nationalitetens upprätthållande vore folkets stora minnen och dess språk. Minnet säger hvad ett folk varit, språket hvad det är. Man kan tänka sig ett folk utan eget land, men icke utan eget språk. Med språket uppgifver det sin anda. Det vore en akademien värdig uppgift att vårda det nationella så i tolkets minnen som i dess språk. Vitterheten, poesien vore språkets skönaste uppenbarelse. Vetenskapsmannen kan välja hvilket språk han behagar för att framställa resultaten af sina forskningar; skalden har deremot endast elt språk — mo dersmålet. Från främmande inslytelse kan och bör dock icke vitterheten helt och hållet frigöra sig. Den måste utveckla sig i sammanhang med den allmänna kulturen. Man har påstått, att bland de nordiska ländernas diktkonst vår vore den minst nationella. Talaren tillbakavisade detta påstående. Det nationella bos konsten ligger icke i en viss form. En med möda eftersträfvad nordiskhet kunde lätt blifva oskön. Icke heller är det nödvändigt, att den nordiska konstens ämnen äro nordiska. Ilufvudsaken är, att konstverket, dikten sprungit ur ett svenskt sinne, att konstnären känt och tänkt så som hela folket, såsom en personlighet betraktad, tänker och känner. Slutligen tillkännagaf tal., att akademien till sin ledamot efter aflidne biskop Fahlerantz utsett byråchefen i ecklesiastikdepartementets expedition, d:r Wennerberg, och anmodade akademiens kansler, grefve IIamilton, att införa uden nyvalde ledamoten. Sedan detta skett uppläste hr Wenn inträdestal, utgörande en minnesteckning öfver företrädaren, biskop Fahlerantz. Redan af inledningen kunde man sluta, att hr Wernerberg icke skulle komma att föredraga någon panegyrik öfver den bortgångne akademisten. IIan uttalade nemligen sin förkastelse ötyer de bemödanden, som så ofta förspörjas hos minnestecknare, att genom tilläggande af förtjenster, som icke funnits, eller öfverskylande af brister, som verkligen förefunnits, söka framställa ett ideal i stället för en trogen bild, och hvilket städse har till följd att den tecknade personens egendomlighetlicke i teckningen framträder. Ir Wennerberg sade sig vilja, frigörande sig från de intryck Fahlerantz personlighet gjort på honom, då han sjelf var en ung student, söka bedöma honom endast sådan han framstått i sina skrifter Dem underkastade han derefter en skarpsinnig och samvetsgrann kritik. Han berörde först hans allvarsamma dikter, förnämligast Ansgarius, i hvilket verk han ansåg skaldens genius ha fått sina vingar alltför mycket bundna genom bemödandena att endast teckna verkligheten sådan den företett sig för den historiske forskaren. Enskildheter funnos dock deri, hvilka talaren liknade vid perlorna i musslan. Det var, sade han, för deras skull musslan var till. Öfvergåendetill hans till fällighetsstycken, skildrade tal. karakteren i desamma och gjorde full rättvisa åt några ibland dem, som ännu lefva och skola lefva på folkets läppar. Några korta citater, som tal. anförde, läto de med spänd uppmärksamhet lys nande åhörarne få en föreställning om hvad vi hos oss så sällan få tillfälle att ersara, neml. hvad verklig deklamation vill säga. Längst uppehöll sig talaren vid Fahlerantz skämtsamma dikter, hvilka innefattas i poemet ,,Noachs Ark : hvilket var det mest betydande alstret af hans diktkonst och den svenska litteraturens förnämsta satiriska dikt. Hr Wennerberg redogjorde såväl för hvad som, på grund af Fahlerantz egna yttranden och arbetets beskaffenhet, kan antagas hafva varit den ursprungliga planen för detta diktverk — i den mån en sådan hos skalden sjelf mognade — samt I det sätt, på hvilket densamma blef genomförd och de omständigheter, som dervid utöfvade sitt inflytande. Om den första planen blifvit utförd, skulle ,Noachs Ark hafva blitvit ett humoristiskt verk, men det blef endast ett satiriskt. För att motiT vera detta omdöme ingick talaren i en redogörelör den ä nt för det