ej tveka att sjelf inträng Steinau. — Ah ha! — Ni skullo visserligen kasta ut honom — — — Ja, det skulle jag. — Men det väcker uppseende. Jag ville derför göra er ett annat förslag: Vi resa härifrån. Frände Aschen, hvad tänker ni på? Skulle jag fly för en bläcksuddare? Den gamle generalen hade blifvit röd som en pion. — Det blir en skön historia! tänkte domherrn. Men han förstod att reda sig ur hvarje förlägenhet. — Anfäkta, frände Steinau, då återstår lendast att ni stannar ensam qvar här, och i jag reser vidare med fru Mahlberg. Men generalen ville ej ännu gå in derpå. — Ni har en gång ställt frun under mitt beskydd, frände Aschen. a i ert rum, frände — Ja, men nu fritar jag er från detta peskydå. Deremot var intet att invända. — Men jag stannar, sade den stolte, jenvise generalen. — Huru länge, frände Steinau? — Tills jag kastat bläcksuddaren ur huset. Domherrn skrattade nu bjertligt. — Ah, frände Steinau, jag önskar er mycket nöje dervid. Och sedermera återfinner ni oss i Sågen nära Hofgeismar. Der är frun tryggast, ty Hessen skall ej utlemna henne och Sågen ligger i Hessen. Således farväl så länge, frände. — Vi träffas snart, frände Aschen. Fem minuter derefter satt domherrn