som under srihetskrigen höllo sig hemma hos ,,mamma. — Endast en at dem, en grefve Westernitz, har gjort krigen. — Ah, han. Och den arm, som har kämpat för dem, måste nu räcka dem deras chokolad. Ansäkta, min vän, om Jag vore i ert ställe, iklädde jag mig min preussiska officersuniform, hängde mina äretecken på bröstet och betjenade sålunda herrarne, och det skulle ej vanära er. — Men armen, herr domherre, och konungen. — åh, anfäkta — — — Konungen är oskyldig bärtill; han vet ej om detta. — Häaarför vet han det icke? Är han inte konung? Den fremmande hade åter gått fram till bersåns ingång och betraktade skarpt de båda talande. Denna gång varseblefvo de henom. — Hvem är den der herrn? frågade domherrn. — Det vet jag ej. Han kom i går qväll med två andra herrar och en betjent. De ha ej uppgifvit sina namn. (Forts.)