Generalen satte sig ej deremot, men han sade: — En sak, frände Aschen. Är mannen, högförrädaren, ännu hos frun? — Ja visst. Kunde han lemna henne? — Han måste bort. Att beskydda en sjuk, döende qvinna är en hederssak. Men mannen måste bort, frände Aschen. — Yrkar ni det, frände Steinau? — Ovilkorligen. Min ära fordrar det. Domherrn betraktade med sitt fina leende Gisbertina. Hon blef purpurröd. — Han skall bort, sade han till generalen, och låt oss nu gå. De återvände till värdshuset för att genast afresa. Under vägen sade domherrn till Gisbertina: — Skall också Gisbert bert? — Onkel Florens, svarade hon, — jag har en gång sagt det och måste stå fast dervid, om än mitt hjerta skulle brista. Hennes röst darrade och hon bleknade. — Hm, Gisbertina, brister ditt hjerta? — Gud förhindre det! — O, endast ännu denna gång! Domherrn betraktade henne förvånad. — Och om denna gång vore för sent? — 0, onkel, detta är sista gången. — Gisbertina, det är bra att du sade det utan ed. Men om det mot din vilja I vore sista gången? — Hvad menar du? — Den redligaste man kan äfven försora tålamodet, och en man af ära, som ger sitt hedersord, låter heldre hjertat brista, än han bryter det. Gisbertina blef blekare, men tog ej sina ord tillbaka. Den hannoveranska staden Uslar sträcker sig täck utefter berget, som från Weser sänker sig ned mot låglandet. T 4 nött Fahnd Höra ctadaenartan