I ett värdshus i den täcka staden Karl hafen vid Weser sutto en herre och dam. Det rum de innehade låg utåt de lifliga kajen, och damen hade satt sig v ett af fönstren samt blickade dit ut; h tycktes vara vid dåligt lynne. Herrn he satt sig i soffan med en elegant sjöskur pipa i munnen, men hes pipa hade slo nat. Både herm och damen sutto tysia Plötsligt sprang damen upp, vid lju af ett posthorn, och rodnade. Hon kast en spotsk blick på herrn och satte sis derefter åter. Herrn hade med förvåning sett hen: rörelse. — Hvad var det? frågade han lik likgiltigt. — Ingenting! var det korta, kalla sva: — Detta ,ingenting får jag ofta b af dig, sade han något stött. Damen svarade ej, utan b mot Weserkajen. Herrn framtog nu ett elegant cl för att åter tända sin pipa. Fort