De båda vagnarne soro af, och fram emot morgonen uppnådde de gränsen. Vid tullstationen omringades de båda åkdonen af en skara tulltjenstemän. — Har ni förtullbara saker med er? — Endast reseeffekter, sade domherrn. — Vi måste visitera. Då blickade generalen fram ur sin vagn. Alla tulltjenstemännen voro gamla, för detta underofficerare, och de kände genast igen generalen. Bland de gamla underofficerarne hördes ett mummel: — General von Steinau! Den förste tjenstemannen framträdde till generalens vagn. — Tillhör äfven den andra vagnen ers excellens? — Ja. — Då får jag underdånigst önska ers excellens en lycklig resa. Nu kände äfven generalen igen tjenstemannen. — Ab, sergeant Kappel. — Nu öfveruppsyningsman till ers excellens tjenst. — Vi stredo vid Grossbeeren, tappre Kappel! — Ja, och vid Leipzig, ers excellens, sade mannen rörd. De andra gamla underofficerarne nalkades nu, och generalen kände äfven flera bland dem. I deras glädjestrålande ansigten kunde man ana det dundrande ,,hurrah, som de ämnade uppgifva vid generalens afresa. Domherrn nalkades dem. — Mina herrar, jag ser att ni ämna utbringa ett ,hurrah för er tappre general. — Bergen skola genljuda deraf. — Jag kunde tro det. Men vi medföra en illa sjuk, som behöfver lugn och tystnad. Kunnen J ej, mina herrar, sedermera dricka generalens skål i godt Rhenvin? Ett halft dussin kronthalrar trycktes