Domherrn.) Historisk roman af; JOH. Te m m e. (ofversättnips at Sigfrid Nyberg.) Domherrn teg, och äfven generalen, som öfverlade med sig sjelf. — Men inte genom mig, ville han säga, men han kunde ej uttala erden. Gisbertina utbrast nu med tårfyllda ögon: — Onkel! — Generalen spratt till. — Onkel, var frun modig? ag har ju redan sagt det, Gisber— Var hon ädel; har hon handlat som v god hustru bör handla? . Jag vill ej förneka det, men — — — Men hon är demagogens hustru, vill du säga? Onkel, om jag nu vore denna fru? Skulle du äfven låta mig dö? — Men, Gisbertina, du är — — — Tusen gånger sämre än denna fru, och jag skall beskydda henne med mitt lif, om du inte vill det. — Men Gisbertina, sade nu domherrn, — din onkel har ju redan sagt ja. Ser du inte det? — Ja, ja, jag ser det. O, hvad jag tackar dig, onkel Steinau! Och hon fattade generalens hand samt kysste den under tårar. Generalen hade ännu icke sagt ja, men nej kunde han ej mera säga. In sådan gammal, tapper general är en underlig ting i händerna på en skön, egensinnig niecc och en skarpsinnig domherre. — Låt oss genast resa, sade domherrn ) Forts, fr. n:o 296;