han högt. — Låt oss bereda oss till afresan. Efter en halftimma kom generalens vagn, och då man hörde postiljonens horn, gick Mahlberg fram till den sjuka, som ännu sof lugnt. Han kysste henne sakta på pannan, och hon vaknade med ett matt leende, då hon varseblef honom. — Du är i säkerhet, Agatha, och jag kan lemna dig för att söka en tillflyktsort. Gisbert följer mig. Ett ljuft leende flög öfver hennes ansigte; han kysste henne ännu en gång samt lemnade rummet med Gisbert. — vid gränsen träfla vi dig, onkel Florens, sade Gisbert till domherrn. — Godt. Två minuter derefter inträdde Gisbertina i rummet. Den sjuka hade åter somnat. — Onkel Steinau vill ej stiga ur, om det inte är nödvändigt, sade Gisbertina. — Det är inte nödvändigt, svarade domherrn. — Vi kunna bryta upp, så snart läkaren kommer. Han är straxt här. Derefter frågade Gisbortina: — Har du framfört mitt vilkor till Gisbert? — Nej. — Men jag ser honom inte här? — Han sade att han ej ville träffa dig. — Innan du hade talat med honom om mig? — Ja. Gisbertina vexlade färg och bet sig i läppen. — Ah, och han visste att jag kom? — Han visste det. Läkaren anlände, ty han hade lofvat följa den sjuka till Preussen. Den sjuka bars ut i vagnen, och domherrn samt läkaren satte sig hos henne, sedan domherrn först hade fört Gisbertina till generalens vagn.