cgn, men i stället för domherrn steg en mg herre ur och skyndade in i värdsnuset. — Hvar är den sjuka damen? — I det der rummet. Han gick långsammare, öppnade sakta lörren och trädde in. Den sjuka låg till sängs, bredvid bädden satt hennes make. Gisbert och Mahlberg omfamnade hvarandra, och den: förre pekade frågande mot den sjuka. — Hon sofver. Om denna lugna sömn fortfar ännu en timma, tillåter läkaren henne att resa vidare. De båda vännerna hade så mycket att säga hvarandra, att två timmar snart förflölo, hvarunder dem sjuka sof lugnt. Emellertid började Gisbert blifva orolig, emedan domherrn icke syntes till. Slutligen anlände han. — Generalen och Gisbertina följa mig, men ni, fortfor han till Mahlberg, — måste lemna oss vid gränsen. — Lemna henne! utbrast Mahlberg. — Ja, generalen fordrar det, och på andra sidan gränsen är er fru i säkerhet under hans beskydd. Mahlberg teg och vexlade en blick med Gisbert. Domherrn förrådde ej, att han hade märkt denna blick. — Och du, Gisbert? frågade han sin brorson. — Jag följer Mahlberg. — Men du hörde ju, att Gisbertina följer generalen? — Ja, onkel Florens, och säg henne att det gläder mig, samt att jag ber henne egna den sjuka all sin vård. — Regera! tänkte domherrn, skulle det redan vara för sent för Gisbertina, utan att han ens vet hvad hon fordrar? Om jag skulle meddela honom det. Men han gjorde det ej. — Om en halftimma äro de här, sade