2 den djupaste tystnad herrskade i hela huset. På eftermiddagen hade en resvagn anländt, ur hvilken tvenne herrar hade stigit och försigtigt nedlyftat en sjuk dam. På kuskbocken hade en ung, vacker betjent haft sin plats. De båda herrarne voro en äldre man med grått krusigt hår, markerade anletsdrag och lifliga rörelser, samt en yngre, med blekt, lidande ansigte och en något lam fot. Damen var beslöjad. Medan herrarne voro sysselsatta med damen, hade betjenten gått in i värdshuset, beställt rum för sitt herrskap samt låtit efterskicka en läkare. Damen bars in i ett rum och lades på en säng. Hon förtärdes af en brännande feber. Läkaren anlände efter några minuter och undersökte den sjuka. — Ett skottsår! utbrast han öfverraskad. — Ja, svarade den gamle herrn lugnt. — Men fråga är om kallbrand inträdt. — Ännu icke. — Således ingen lifsfara? — Nej, inte ännu. — Och när kan den sjuka resa vidare? — Hur långt? — Tre mil. — Sedan ett nytt förband blifvit anlagdt och febern gifvit sig något, kan damen med behörig försigtighet resa ett par mil i qväll. Den äldre herrn hade redan vid nedstigandet ur vagnen gifvit postiljonen i uppdrag att beställa syra nya hästar, hvarvid han tillika gifvit honom hederliga drickspenningar. Hästarne kommo, blefvo förspända, och den äldre herrn satte sig i vagnen, i det han sade till postiljonen: — Till GöttinIgen! 1 Fyra timmar derefter återkom samma